Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Historia’ Category

Avtappat

Posted in Historia, Svenskspråkigt, tagged , on 23 augusti, 2026| Leave a Comment »

Peter Sandbergs Svensk bryggerihistoria är mer eller mindre exakt vad omslaget meddelar: 200 år av öltillverkning, från det att sådan i större skala först påbörjades på svensk mark fram till idag (eller i all fall fram till för ett par år sedan, när boken skrevs).

Det är (något förenklat) en historia om hur först metoden för tillverkning av lageröl spreds ut i landet i diverse mindre bryggerier, hur sedan dessa började slås samman lokalt och sedan regionalt (i synnerhet när möjligheterna till distribution förbättrades), karteller bildades och nykterhetsrörelsen sökte pareras. Sedan gick bryggerinäringen in i en lång, lönsam men stilla period, där konkurrensen från utlandet var obefintlig då starköl i princip inte fick säljas annat än för medicinsak ändamål och bolagen som kunde specialisera sig på produkter som enbart efterfrågades i Sverige långsamt växte genom uppköp av konkurrenter och därmed marknader. När motboken sedan försvann och mellanölet godkändes började förändringarna accelerera: Pripps blev först en jätte, men togs över av staten och andra, piggare bolag kunde ta marknadsandelar. Den moderna utvecklingen med diverse småbryggerier berörs, men bara hastigt: fokus ligger snarast på de största drakarnas konkurrens med varandra.

Detta är således en bok om industrihistoria. Och regleringar. Och i viss mån folkrörelser, teknisk utveckling, och alltmer industriell drift. Det är därför också en bok med visst politiskt intresse, även om den inte tar uttalad ställning i frågor om exempelvis direktförsäljning. Det är däremot inte en bok som egentligen närmare skildrar tillverkningsprocesser, produktkvalitet eller vad det nu kan vara som gjort att öl blev en vanligare dryck samtidigt som den rena spriten gick tillbaka.

Titeln säger egentligen allt som krävs för att läsaren skall kunna avgöra om detta är läsvärt: framställningen är vare sig briljant eller katastrofal, så den bärs helt av sitt ämne.

Read Full Post »

Häxjakt

Posted in Historia, Svenskspråkigt, tagged , on 20 augusti, 2026| Leave a Comment »

Jag hade nog väntat mig lite mer av Dick Harrisons Ondskans tid: någonting lite mer matigt, en behandling av häxorna på ett plan som inte kändes som en lång radda redogörelser av enskilda häxprocesser i diverse länder – förvisso habilt hanterat och utan direkt smak av trä, men ändå med en kvardröjande känsla av att Harrison försökt nå brett över Europa snarare än djupt i förklaringar.

Inledningen börjar kanske inte heller helt lovande, med diverse vidskepelse, men det visar sig vara ett rimligt upplägg: här finns faktiskt ett mål med bredden, där tanken är att häxprocesserna krävde att tre separata utvecklingar skulle konvergera: kyrkan skulle nå en punkt där kätteri skulle bestraffas hårt, folklig magi skulle omtolkas från mild vidskepelse till djävulspakter och statsmakterna skulle bli starka nog för att den juridiska vägen skulle bli ett rimligt sätt att få sista ordet i konflikter, samtidigt som de ännu inte riktigt förstått hur enkelt panik uppstår och vanföreställningar sprids.

Häxprocesserna började ofta i vad som i efterhand framstår som skitsaker: en styvdotter som ogillar sin nya styvmor, en kvinna som var lite för bråkig, eller hade lite för god tur med boskap eller skörd, och så började ett skvaller som i värsta fall nådde någon nitisk prelat eller fogde och så öppnades slukhålet, tortyrredskapen kom fram och häxbålen började flamma (här utmärkte sig Sverige genom mildheten att vanligen först halshugga de dömda). Innan alla de ovanstående delarna fanns på plats hade motsvarande förlopp snarast lett till att bakdantarna bötfällts för ärekränkning, eller möjligen kyrkotukt eller förvisning om det nu kom fram att de anklagade faktiskt ägnat sig åt signeri eller osanktionerad medicin.

Även om häxjägarna vanligen for efter skuggor fanns det ju ändå tillräcklig substans för att de inte skulle kunna avfärdas helt: stackars sinnesförvirrade personer som faktiskt utförde hiskeliga brott, eller folklig magi, ibland faktiskt i syfte att ta hämnd på en rival, men vanligen bara för att bättra sin egen lycka eller hindra andras trollkonster. Att av sådana spikar kokades upp ohyggliga soppor kan te sig obegripligt, men att det finns samtida paralleller är klart: man behöver inte vända sig till upprorsmän i schamandräkter som invaderar Kapitolium uppumpade på idéer om ondsinta pedofilnätverk; man kan ta mer närliggande jakter på pedofiler, satanister och styckmördare, där diverse specialister tagit sin karta för verklighet med nästan lika förskräckande resultat. Där hade Harrison gärna kunnat gräva lite mer.

Read Full Post »

Judiciellt

Posted in Historia, Svenskspråkigt, tagged , on 13 augusti, 2026| Leave a Comment »

Temana som Västergötlands fornminnesförening väljer för sina biannuella årsböcker är för det mesta bra och intressanta, men det för 2023-2024 är ovanligt lyckat: Lag och rätt i Västergötland under tusen år är ett brett ämne som kan slå ner under alla möjliga tider och på alla möjliga platser.

Här finns grova våldsbrott, rena lynchningar, familjerätt, arkitekturhistoria, kanonisk och världslig rättskipning, justitiemord, vansinnesdåd, fästningsfångar, utomäktenskapliga barn, reformatorer, prästerliga dispenser, lagstiftning och en hel del annat. Som vanligt med antologier finns såväl höjdpunkter (som Annika Sandéns skildring av ett mord på öppen gata på en elvaårig pojke i slutet av sextonhundratalet) som en del mer långrandigt eller mindre välstrukturerat material.

Som vanligt finns också några kortare notiser, bland annat om kulturminnesvård och vad som i ett fall verkar vara ett för sent inkommet bidrag till förra utgåvan.

För den som är det minsta intresserad kan jag inte annat än att rekommendera detta.

Read Full Post »

Kapitalet i en båt

Posted in Historia, Svenskspråkigt, tagged , on 10 augusti, 2026| Leave a Comment »

Jag borde nog sluta läsa Dick Harrison. Inte för att han är ett dåligt inflytande, utan för att jag börjar veta precis när han gör en liten sväng från ämnet för att han redan råkar ha skrivit något som kan fogas in. Så även i Hansan, där bland annat digerdöden, Kalmar, Söderköping, de nordliga korstågen och Karl Knutsson (Bonde) alla får lite mer utrymme än de nog fått om någon annan höll i pennan. Och visst finns det väl risker att påverkas: hans språk är ibland direkt rysansvärt, som när nämnda Karl Knutssons till Danzig medförda dyrbarheter »var värda sin vikt i guld«.

Annars är det som vanligt en läsbar redogörelse riktad till den bildningssökande allmänhet som kanske inte bekymrar sig alltför mycket om att författaren skall framföra egna resultat eller ge sig på djärva nytolkningar. Man får se försöken att spåra Hansan tillbaks till den tidiga medeltidens dimmor, när nordtyskar och gutar börjar lära sig samarbeta, över de lyckosamma åren när de kunde tvinga fram privilegier och koncessioner från allsköns potentater, fram till den långa nedgången när deras del av kakan minskade, även om kakan faktiskt växte. Vid höjdpunkten dominerade de handeln från London till Novogorod, och sökte sig bortom dessa.

De var aldrig, som medelhavets handelsmän, specialiserade på lyx och dyrbarheter, utan fraktade vardagsartiklar i stora volymer: spannmål, sill, salt, kläde. Förtjänsten låg i volym och låga omkostnader. Möjligen var detta en del av hemligheten: det är lättare att samarbeta om tio skepp krävs för att fylla behovet än om det räcker med ett, och om man dessutom tillsammans kan förvägra ett område (säg, Norge) tillförsel av spannmål kan man dessutom utöva påtryckningar på ett annat sätt än om man hindrar Sicilien från att få silkestyger.

Det märkligaste med Hansan var dock att visserligen var Lübeck den klart ledande staden, men av fast organisation fanns inte mycket; på 1500-talet, efter att storhetstiden var över, inrättades en(!) fast ämbetspost. Mer blev det aldrig, utan arbetet sköttes av medlemmarna själva, och viktigare beslut togs på allmänna möten (även om vissa medlemmar då representerades av andra). Inte illa för en organisation nav köpmän som enbart samarbetade för profiten.

Så vad är orsaken till att Hansan försvann? En sak var att organisationen var tämligen konservativ. De höll fast vid sin strategi, även när kolonialhandeln blev allt viktigare. Viktigare var dock att organisationen växt fram under tider när det inte fanns starka centralmakter: då var handelsmännen tvungna att ta hand om sig själva, och kunde också ta kontrollen över stadsstater och stå emot furstar. När nationalstaterna blev allt starkare fick köpmannarepubliker som Lübeck svårare att tävla, i synnerhet som de nya staterna försökte gynna sina egna köpmän. Holländarna, med sin flotta gjord för öppna vatten, tog allt större marknadsandelar, och bakom dem kom engelsmännen. Till slut kom trettioåriga kriget, och sedan var det mer eller mindre kört. Hannover, Bremen och Lübeck redde ut stormen, men det var egentligen allt. Skimret var borta, möjligheterna att vinna fördelar genom samarbete likaså. Hansan kom att leva kvar som ett samarbete mellan specifikt de tre ända in i Weimarrepubliken, men idag finns bara namnet kvar som en formalitet i de officiella namnen på städerna.

Read Full Post »

Den tysta vägran

Posted in Engelskspråkigt, Historia, tagged , on 7 augusti, 2026| Leave a Comment »

Jag känner ett nästan tvingande behov att försvara mig så fort jag läst en bok om andra världskriget. Det är något utöver klichén att ämnet tilltalar män med lite för stort intresse för organiserat våld. Möjligen är det att det lånar sig till moralisk förenkling: Tyskland leddes onekligen av galna massmördare medan i alla fall Storbritannien och USA hade något större resning. En ytterligare komponent i en sådan förklaring kommer från de båda atomprogrammen: de allierade lyckades få fram en atombomb, tyskarna hade vid krigsslutet en enkel prototyp till en reaktor, inte i närheten av kriticitet, och det är svårt att inte se att en bidragande orsak i att antisemitism och den »tyska fysiken« som Stark och Lenard förfäktade drev inte bara judar utan även andra kvalificerade vetenskapsmän från Tyskland.

Mer kontroversiell är frågan om de kvarvarande fysikerna. Främst bland dessa var onekligen Werner Heisenberg, den kanske främste fysikern i sin generation. Han hade valt att bli kvar i ett Tyskland som aktivt motarbetat hans karriär då hans arbeten sågs som »judiska«, något som i sig sågs som direkt suspekt, även om också andra kollegor vars moral i efterhand inte ifrågasatts gjorde detsamma (främst Max von Laue men även Otto Hahn). Att atomklyvning faktiskt var möjligt upptäcktes bara månader innan kriget bröt ut, och på båda sidor fick fysiker brottas med frågan om detta möjligen kunde utnyttjas för en bomb.

De allierade fysikernas svar var tydligt, och entusiastiskt: »ja, och vi måste bygga den innan tyskarna kan göra det«. De drev till en början regeringar och militär framför sig, innan projektet fick egen rörelsemassa. Tyskarna gjorde det inte. Det fanns förvisso några som försökte får uppmärksamhet, men i alla fall Heisenberg framhöll istället svårigheter, arbetets långa tidshorisont och osäkerhet. Frågan om varför, och om sättet som projektet leddes till att bli grundforskning om kärnreaktorer berodde på ärliga avväganden eller moralisk resning är frågan för Thomas Powers Heisenberg’s war: the secret history of the German bomb.

Frågan är kitslig. Den hänger till viss del på det besök Heisenberg avlade i Köpenhamn 1941 hos Niels Bohr, och vad som då sades, ett besök båda lagt fram helt olika skildringar av. Bohr tycks ha tolkat det som ett försök att snoka eller möjligen hindra de allierades bombprojekt för att tyskarna skulle stå ensamma med en bomb, Heisenberg verkar snarare ha framhållit det som ett sätt att undvika en atomkapplöpning hos båda sidor och försäkra Väst om att detta inte var något att frukta. Att han var oskicklig, direkt odiplomatisk verkar dock tydligt, liksom att ingen efter kriget verkar ha velat rota i gamla sår.

Powers landar ändå i slutsatsen att Heisenberg förmodligen hade insett ungefär hur en bomb kunde byggas och vad som krävdes, likaså att detta förmodligen hade legat inom vad Tyskland hade kunnat förmå, men aktivt valde att styra projektet in på säkrare spår, och sedan valde att hålla tyst för att inte framstå som en förrädare: den som i praktiekn satt stopp för det Wunderwaffen som faktiskt hade kunnat vända kriget och undvika det tyska nederlaget.

Hade boken stannat där hade jag nog varit mer än nöjd. Powers är dock väldigt expansiv, och stora delar av boken handlar inte främst om detta moraliska dilemma, utan även om ett helt annat: de amerikanska bombyggarnas oro för en tysk bomb, och allt de var beredda att göra för att stoppa ett sådant. De diskuterade att kidnappa (i praktiken mörda) Heisenberg, de spionerade och intrigerade, de såg till att skicka in agenter i de erövrade arméernas knappt svalnade hjulspår. Det är inte någon tråkig historia det heller, och visar klart på hur krigets dimmor lätt får en att se spöken, men det lägger på ett antal hundra sidor på en bok som kanske inte egentligen behöver den. Att den för dessa delar delvis bygger på intervjuer med personer som då var mer än sjuttio och ofta även åttio år (den utkom 1993) gör dock att man lätt ursäktar det; idag har alla spår stelnat till papper, inspelningar och andra lämningar.

Heisenberg kommer nog aldrig bli helt rehabiliterad: för det finns för olika tolkningar och för få fasta hållpunkter. Man kan dock utan tvekan säga att oavsett hans avsikt så blev utfallet av det han gjorde under kriget långt bättre än vad andra fruktade.

Read Full Post »

Från nöd till lust

Posted in Historia, Svenskspråkigt, tagged , on 6 augusti, 2026| Leave a Comment »

Jag skulle nog främst kalla Richard Tellströms Varje tugga är en tanke för en trevlig bok: den ångar på genom den svenska mathistorien, noterar förändringar och trender, och stannar upp i nutidens osäkerhet när vi tycks leva i ständig kris. Trevlig är naturligtvis ett av de där positiva orden som man använder när man inte har något starkare att ta till, och så är det också här: det är inte så att jag egentligen tycker eller tror att boken har direkta brister, men den känns ändå lite platt, som att försöken att neutralt skildra olika utvecklingar håller tillbaka en författare som kanske egentligen vill skrika i frustration över rationalitetstänkande jämnat ut maten så att det länge bara fanns ett fåtal typer av ost, eller kanske med förfäran ser på hur den gamla husmanskosten förlorar mark till diverse amerikanska påhitt, eller inget hellre vill än att få äta riktig ölsupa, men att sådan ej längre står att finna. Man anar ibland att författaren har åsikter, men aldrig mer än så.

Trehundra sidor är ju egentligen inte så mycket när man skall skriva en historia som börjar i medeltiden och slutar idag, där det funnits olika kulturer baserade på bostadsort, stånd, klass och ålder, där så olika händelser som nyöppnade handelsvägar, krig, vetenskapliga upptäckter eller politiska beslut alla påverkat vad som sett som önskvärd föda. Det finns naturligtvis sådant som man nästan önskar hade fått läsa mer om (svenskarnas tabu mot hästkött och Findusskandalen, exempelvis, eller kräftskivans uppkomst som följd av statliga regleringar, och om den kvardröjande vanan att låta vissa dagar på året förknippas med viss mat). Ibland önskar man att den periodindelning som boken strukturerats efter hade släppts och längre linjer kunnat tas i ett svep: det som egentligen saknas är nog någon elegant idé som kan löpa som röd tråd, istället för att varje stycke skall vara en enhet som fungerar ganska bra i sig.

Det finns ju en tanke i att matkultur är något man väljer, något man använder för att uttrycka sin tillhörighet, även i nöd: det har kunnat vara svältår, men likfullt har allmogen vägrat äta häst. Det hade gått att luta sig mer mot. Eller det som får svenskens matkultur att stå ut, mer än bara den gemensamma smörkniven och julbordet, sista tillflykten för historiska rätter. Lite mer krydda och textur, så hade detta kunnat bli ännu bättre.

Read Full Post »

Vilse i pannkakan

Posted in Historia, Svenskspråkigt, tagged , on 31 juli, 2026| Leave a Comment »

Jag har svårt, väldigt svårt att vara generös mot Jonathan Lindströms Världens äldsta historia. I bästa fall har författaren lämnat ut viktiga delar av sitt tänkande, i värsta fall ljuger och förleder han. Problemet kan vara i upplägget, men jag har svårt att se att en ändring av det skulle göra slutsatserna mer trovärdiga.

Lindström börjar i Hemsta i Mälardalen, där han fascineras av en häll med ristningar från bronsåldern, fortsätter sedan till den isländska Ingvarssagan, hoppar till Odysseus irrfärder och fortsätter sedan till olika förhistoriska schamaners berättelser. Allmänt kan väl detta också sägas gå från mer detaljer till färre, och mer uppenbar dumhet till mindre.

Problemet ligger till stor del i de där hällristningarna. Att de möjligen kan ha använts som stöd för en berättelse kan väl för all del köpas, liksom att denna huvudsakligen finns här och endast mycket fragmentariskt annorstädes. Problemet är när Lindström skall börja lägga ut texten om den, för det går uppenbart bara om han antar att det som avbildas motsvarar händelser i andra berättelser. Notera särskilt ordet »antar«. Lindström menar att det finns uppenbara likheter med Ingvarsagan, men denna tar han inte itu med och berättar närmare om förrän cirka 200 sidor in i boken, så allt man har att gå på fram till dess är »lita på mej, bror«, och en hög hällristningar utan för läsaren uppenbar nyckel.

Inte ens om man köper premissen verkar det övertygande: proto-Ingvar, av Lindström kallad Ingwaz och identifierad som mytisk stamfar till de av Tacitus nämnda ingvionerna, skall ha samlat en mindre flotta båtar, med sex man i varje, rest över Östersjön till Estland, råkat ut för såväl oväder som ett havsmonster men hjälpts av en jätte, kommit fram, gett sig in i en grotta och där träffat en vis jätte han först sedan vinner över i gåttävling och sedan förblindar med ormetter innan han smiter ut, sedan kommit till en ö där hans män förvandlats till svin av en jättes dotter, förförts av henne, med henne nedstigit i underjorden och där fått höra om sin härkomst som kungason, uppstigit igen och bestämt sig för att fortsätta färdas österut, där träffat ännu en jätte som de nedkämpat och huggit benet av, kastat benet till en jätteorm och sedan åter hamnat på öppet hav där de gått under i en malström, men lyfts upp på himlen. Fram till färden till dödsriket har de stått under beskydd av tvillinggudar, vanligen i gestalt av hästar, men ibland människor, tjurar eller båtar.

Hålen i detta är uppenbara: den beläste kan känna igen delar som rakt av lyfts från Odyssén, annat som hämtats rakt av ur nordiska myter, och annat visar sig komma från Ingvarssagan, men ingenting tillåts vara en förlorad myt, troligen eftersom det skulle motsäga tesen om att detta var en enormt viktig historia som traderats i tusentals år, helt utan förändring förutom precis innan den skulle nedtecknas (då den å andra sidan blev heltokig), som hittills inte kunnat tolkas men som bara väntat på en tillräckligt intelligent och beläst person (författaren) för att kunna lockas fram.

Fler problem finns i detaljerna, som att det inte finns någon tydlig anledning till varför Ingwaz skulle ro rakt över öppet hav till Estland, när Åland låg där som en trygg famn (ännu långt fram på medeltiden föredrogs färder inomskärs), varför Lindström insisterar på sex män per kanot när de inristningar han hänvisar till oftast har betydligt fler och han själv skriver att det tjugotal besättningsstreck är det vanliga troligen också motsvarade verkligheten, varför han tror att just Ingwaz skall ha varit huvudet högre än alla andra när de flesta styrmän i hällristningsskepp är extrastora, eller varför tvillinggudarna kan tillåtas ta snart sagt vilken form som helst så länge han kan utskönja ett par – eller för den delen ibland bara en enda.

Självmotsägelser är inte ovanliga. Ibland blir det hög ironi, som när han påpekar att man inte skall låta förklaringsmodellen bli viktigare än fakta, ibland bara korkat. Menar han verkligen att Tacitus skall ha hört en berättelse om en härskarinna som förvandlar skeppsbesättningar till svin och inte omedelbart tolkat detta som Kirke? Tacitus? Mannen som myntade uttrycket interpretatio romana? Tacitus, som han senare kommer ihåg faktiskt spekulerade om att Odysseus nådde fram till Nordsjön?

Det går att plocka fram ytterligare enskilda dumheter, liksom strukturella galenskaper. Hade detta varit en bok jag känt kunde lita på det minsta hade jag efterlyst ett register. Hade jag känt att det kanske ändå finns likheter utöver de som slump och lånade episoder (något Lindström också medger är ett existerande fenomen) kunnat förklara kanske jag hoppats på en framställning där arbetet fram till slutsatserna fick mer plats än självförhärligande och ideliga sannolikhetsglidningar. De sista dryga hundra sidorna, som försöker spåra extremt tidiga berättelser kanske kunnat räddas till en mindre spekulativ bok. Texten innan dess verkar tyvärr obruklig som annat än varnande exempel. Det är dock tyvärr inte ens förryckt nog att bli spännande av den anledningen.

Read Full Post »

Satt i sten

Posted in Historia, Svenskspråkigt, tagged , on 25 juli, 2026| Leave a Comment »

Johan Lings Hällristningarnas värld kan enkelt delas upp i två hälfter: i den första ges i korta kapitel försök till svar på olika frågor som hällristningarna väcker, som »vem?«, »var?«, »varför?« och »vad?«. I den andra börjar författaren i Uppland och färdas sedan längs (den bronsålderstida) kusten till Bohuslän där de allra mest kända och täta bestånden finns, endast avbrutet för en avstickare uppför Göta Älv.

Det finns naturligtvis ett par aber: ett som inte är så tydligt är att boken främst tar sig an de sydliga hällristningarna, de som tillkom under bronsåldern och domineras av båtar, inte de nordliga, som möjligen är äldre och domineras av jaktdjur, även om den faktiskt nämns. Eftersom de verkar utgöra bara delvis överlappande fält är detta måhända begripligt, men kanske för vissa läsare snopet.

Ett andra aber är svårare att riktigt förmedla, men det gäller språket. Det finns formellt inte mycket att klaga på i prosan, men den känns lite platt och odrivet, som skriven av en som inte riktigt är bekväm med orden, eller kanske som om texten ursprungligen varit mer akademisk men sedan tvättats ut och förbleknat.

Det som framför allt är klart är dock att detta är en bok som verkligen vill förmedla kunskap och förundran inför dessa monument i sten tillkomna över en period om dryga tvåtusen år, som försöker vara utförlig, samt tydlig och försiktig i sina spekulationer, som är rikt illustrerad och till och med har QR-koder som länkar till Svenskt hällristningsforsknings arkiv för den som vill ha ännu mer. Är man intresserad av ämnet, och bor längs de södra kusterna, så är sannolikheten hög att man skall kunna inspireras att hitta någonting att besöka i sin närhet.

Read Full Post »

Det värsta av allt

Posted in Essäer och kritik, Historia, Svenskspråkigt, tagged on 1 juli, 2026| Leave a Comment »

Som så ofta har vi att göra med en missvisande undertitel: den av Kurt Almqvist och Alexander Linklater redigerade antologin Krig: Hur konflikter format våra samhällen har en fullt adekvat huvudtitel i all sin korthet, men en undertiteln ger efter läsning intryck av att ha valts helt på måfå.

Man kan utan att göra alltför mycket våld på sanningen säga att boken är inriktad på nuet. De två huvudsakliga konfliktområden som behandlas är Mellanöstern samt Ukraina. Här bör absolut anmärkas att emedan boken utgavs så sent som 2022, så skrevs essäerna 2015 eller 2016, alltså vid en tidpunkt då IS ännu var ett levande hot och Ryssland ännu inte kastat av sig masken och fortfarande spred dimridåer. Går man bakåt från dessa år blir nedslagen allt glesare ju längre man kommer, och i synnerhet ju längre från amerikansk inblandning man når: Irak- och Gulfkrigen belyses således ur ett par vinklar, liksom Vietnam och andra världskriget, men sedan blir det väldigt glest: trettioåriga kriget dyker förbi, och sedan är vi redan inne på antiken.

Hade man menat allvar med den där underrubriken hade man mycket väl kunnat tänka sig områden som borde tagits med: synen på medborgarskap som kopplat till militärtjänst, utförligare diskussion om kopplingen mellan de tidigmodern statsförvaltning och krigföring eller krig som emancipatoriska katalysatorer för att nämna några tänkbara uppslag. Nu blir det istället diskussioner om hur man egentligen bör beteckna parterna i spanska inbördeskriget, atombombens inverkan på strategiskt tänkande (en synnerligen förfärande historia när man tänker på vilka orangefärgade små fingrar som nu kan trycka på en av de där knapparna), strategier för att motarbeta en jihad-driven fiende och en hel del annat. Mycket lite framstår som direkt ointressant eller ogenomträngligt, även om ett par alster åldrats väldigt snabbt och andra delvis tappat sin aktualitet.

För den som faktiskt är intresserad av det ämne som undertiteln antyder kan kanske John Keegans Krig och kultur vara av intresse: förvisso är den ännu äldre, men ansatsen är historiskt mycket bredare. Är det bara huvudtiteln som lockar finns ingen direkt anledning till att rekommendera något annat istället.

Read Full Post »

Restfest

Posted in Essäer och kritik, Historia, Svenskspråkigt, tagged , on 30 juni, 2026| Leave a Comment »

Efter dryga 30 år av skrivande har Peter Englund samlat diverse brödskriveri i Paradoxmaskinen: kritik 1990–2020 (ta inte undertiteln på orden, något alster är äldre än så och några är yngre). Det handlar merendels om recensioner publicerade i DN eller Expressen, men också om en del annat, som förord, introduktioner i teaterprogram, essäer och liknande. Vanligen syns ingen större skillnad, men ett par texter hade framstått som mindre märkliga om deras ursprungliga publikation stått invid dem, istället för i en avslutande text.

Det Englund ägnar sig åt är naturligtvis främst historia, och då i synnerhet nittonhundratalets, med kanske extra noggranna blickar på det forna östblocket. Det finns naturligtvis varjehanda annat också, men exempelvis det svenska 1600-talet är inte på långt när lika närvarande som man skulle kunna gissa om man tittar på vad han publicerat i övrigt (möjligen en effekt av vilken sorts bokkritik som kan lämpa sig för sagda tidningars kultursidor).

De kvantum värdighet som behållts under vid åldrandeprocessen har väl fördelats så ojämnt man kan förvänta: förtjusta tillrop om nya rön som gjorts i Rysslands framtöande arkiv är väl fortfarande charmfulla, dystra förutsägelser om Östeuropas utveckling utvecklade sig väl till ännu några av historiens ironier (men jämförelsen mellan Ryssland och Weimar har visat sig vara kusligt exakt). Lustmordet på Herman Lindqvist var måhända välförtjänt och väntat från en ung historiker på väg mot parnassen, men skulle knappast kunna utföras idag utan att det skulle bli mycket olustigt.

Det hela är väl en trevlig, fullt läsbar, ibland överraskande, sällan omvälvande påminnelse om främst två saker: hur snabbt vissa saker glöms, och hur historiken upprepar sig. Synd bara att det farsartade är så innerligt svårt att uppskatta annat än på avstånd.

Read Full Post »

Older Posts »