Det finns säkert de som anser att Jan Trofasts Jacob Berzelius: Sanning och klarhet är precis den bok de letar efter, de som redan har koll på den store kemistens biografi men har en brinnande, förtärande trängtan efter att få läsa brev av hans penna eller tillfällighetsvers till hans ära. Jag är inte en av dem. Jag är definitivt inte en av dem.
Så varför har jag ens försökt läsa boken då? Jo, vår gamle bekante förljugna baksidestexter. Här ges först den förväntade kortfattade introduktionen som förklarar att Berzelius är en av Sveriges främsta vetenskapare genom tiderna, en god kandidat till att vara den näst främste av dem alla, endast slagen av suveränen Linné. Sedan sägs visserligen något om stora samlingar brev och reseanteckningar, men intrycket är ändå att detta är någon slags liv och text-bok, där en vanlig biografisk skildring har friskats upp med citat.
Till en början finns inte heller så mycket som jävar bilden: barn- och ungdomstid klaras av med viss skyndsamhet, men verkar ändå ge en någorlunda allsidig bild. Sedan tar det stopp. Man har inte läst mer än trettio sidor av dryga sexhundra, så får man istället ett porträtt av Johan Gottlieb Gahn. En viktig förmedlande länk, tänker man. En person som kanske var viktigt för Berzelius i hans unga år, tänker man. En person vi får höra mer av, tänker man. I alla fall det sista är i stort sett fel (jag kan inte kontrollera säkert, för till bokens helt entydiga misslyckanden hör en total avsaknad av register: inte ens de halvmesyrer som enbart tar upp personer, möjligen också platser, som ibland kan frustrera läsare har man lyckats producera).
Biografin över Berzelius lyckas ändå hålla någon sorts styrfart ytterligare ett tag: en redogörelse för kontakterna med släktingar som täcker in Berzelius hela liv verkar lite konstig så tidigt, men nåväl. Att ett kapitel om Berzelius med titeln »Kemins lagstiftare« endast är på tio sidor och inleds med en förklaring att det är omöjligt att ta upp allt han utförde, och sedan ger en lista över hans viktigaste insatser (där flera av de enskilda punkterna skulle vara nog för att tas upp i vetenskapens annaler) är oroande, liksom att resten av kapitlet sedan är en massa citat av andra och återgivande av hans laboratoriums utseende. Men man håller ut: kanske är detta bara ett försök att följa någon slags dumt skrivråd om att berätta vad man tänker berätta senare?
Ytterligare detaljer om korrespondenser med andra, biografier över vänner: inte spännande, men nåväl, det går an. Sedan det första, riktiga dråpslaget: efter att ha läst om Hans Gabriel Trolle Wachtmeister, jurist och ivrig amatörkemist, en av Berzelius närmsta vänner, kommer ett extrakapitel »Livet på Årup«. I innehållsförteckningen ser sådant inte skrämmande ut, men vad det handlar om är en skolövning, en beskrivning som excellensen skrivit vid sex års ålder om sitt hem, som inte har det minsta med Berzelius att göra. Detta är punkten då jag blev klar över att Trofast inte alls verkar vilja redogöra för Berzelius, utan mest verkar vilja spankulera runt i det gustavianska och karljohanska Sverige och citera diverse saker han hittat.
Som sades tidigare finns det säkert de som tycker allt detta är utmärkt (i alla fall vad det verkar Jan Trofast och hans förläggare), men jag gör det inte.
Read Full Post »
