Av de antika tragedier som bevarats till våra dagar sätts Sofokles Kung Oidipus som den kanske främsta; det är nästan säkert den mest skickligt komponerade, där den sanning som åskådarna kände till från början och snart även tvingas ur siaren Teiresias snart blir omöjlig att hålla undan även för Oidipus: trots att han är en älskad kung, som befriat Thebe från den farliga sfinxen, så är det han som är anledningen till att gudarna nu straffar staden med pest: de vill att den gamle kungen Laios baneman skall straffas.
Teiresias berättar att han är skyldig, men Oidipus vägrar tro på det: på samma sätt har han, gåtlösaren, sanningssökaren, försökt hålla undan profetian om att han skall döda sin far och äkta sin mor, och just därför uppfyllt den: Laios och Iokaste hade ju mottagit en motsvarande förutsägelse och därför låtit sätta ut sin enfödde son, men den slav som fick uppgiften kunde inte uppfylla den och därför hamnade han med sju dvär… f’låt, hos Polybos och Merope i Korint.
Pjäsen driver raskt och obönhörligt mot det grymma slutet: oavsiktlig ironi, fragment av meningar, allt pekar dit, mot Iokastes självmord och Oidipus självförblindelse och exil, och sedan de olyckor som skall hemsöka kommande generationer; arvsynd utan avsiktlig förbrytelse.
Jan Stolpe och Lars-Håkan Svenssons översättning är vad som får kallas modern: språket är mycket avslappnat, utan arkaismer, lite informellt (huruvida detta motsvaras av kvaliteter i originalet vet jag ej). Detta är en snabbläst men likafullt konstnärligt mycket verkningsfull pjäs, en klassiker i alla betydelser.
