Feeds:
Posts
Comments

Archive for december, 2022

Strindbergs Spöksonaten var ingen framgång vid premiären, och förblev efter de tolv första föreställningarna ospelad i över trettio år. Varför är inte svårt att inse: detta är ingen kompakt, psykologiskt stark men realistisk pjäs likt hans allra främsta, utan en expressionistisk, öppen, abstrakt historia.

En ung student träffar en gubbe, som säger sig vill göra honom en välgärning. Detta leder in dem till en middag där alla deltagare på något sätt har solkade relationer med varandra, i synnerhet gubben: en överste, en tokig dam som gömts i en garderob, en mörk dam, en olycklig flicka. Gubben säger sig vilja blåsa ut allt, men är nog mer ute efter att plåga gamla trätobröder.

De motstridiga viljorna, både mellan och inom personerna, och kampen, känns mycket strindbergska, liksom den ständiga oron inför otrohet och oäkta barn. Men någon uttalad misogyni finns inte, även om knappast kärleken står högt i kurs: någon lycka verkar inte stå att finna. Det är synd om människorna.

Read Full Post »

Om en av Efebes filosofer skulle få för sig att han skulle vilja rubba Skivvärlden och gav sig ut på jakt efter en fast punkt, så är det troligt att han snart skulle hänvisas till Lancre och mormor Vädervax. I alla fall ända till Terry Pratchetts sista bok, The Shepherd’s Crown, i vilken Tiffany Aching måste hantera konsekvenserna av att världens främsta häxa i de första kapitlen till slut faktiskt hämtas av den ranglige mannen i kåpa.

Konsekvenserna i fråga är inte bara att hon måste ta hand om två boställen med omgivande befolkning, utan också något betydligt värre: alver. Drottningen avsätts, och en betydligt mindre försiktig herre tar makten istället, och använder de försvagade barriärerna för att ta sig ut i världen och ställa till med otyg.

Dessutom uppträder en ung man med en lugnets gåva samt en förståndig get, mormors katt, en samling gubbar som skaffat sig egna arbetsskjul samt självklart Mac Nac Feegle. Det var som sagt Pratchetts sista bok, och en som han inte han arbeta färdigt med, även om det som återstod främst var överarbetning och puts: handling och slut finns där. Det är inget som bör avrådas från, och på det hela taget ett lika värdigt avslut som någon av de närmast föregående böckerna hade varit, men nog hade det kunnat putsats mer: någonting hade kunnat hända som hade känts som oväntat och ett streck i någons räkning, istället för denna ganska rättframma historia som aldrig kändes riktigt spännande.

Read Full Post »

De fyra arbeten som samlats under titeln Petersburgsnoveller är alla utmärkta, var och en på sitt sätt: de visar alla på Gogols medkännande och blick för det absurda, från den helt surrealistiska »Näsan« till den i huvudsak realistiskt psykologiska »Kappan«.

Sagda näsa borde sitta i Major Kovaljovs ansikte, men en hemsk morgon gör den inte det: istället upptäcker han att näsan numer iklätt sig statsrådsuniform och inte alls är villig att återvända till sin tidigare plats. En berättelse vars lugna saklighet inför de mest absurda lärt senare författare mycket.

Egentligen lika fantastiska är de hundar som konverserar och skriver brev, liksom att Spaniens nye kung skulle arbeta i den ryska byråkratin (å, denna byråkrati!). Att detta inte är verklighet står tämligen klart redan från titeln på »En dåres anteckningar«, men skildringen av en mans raska färd bort från verkligheten är ännu ett verk som banat nya vägar senare författare haft nytta av.

»Nevskij prospekt« är kanske den svagaste novellen i samlingen: två unga män ser varsin vacker kvinna på paradgatan och följer dem: konstnären upptäcker till sin fasa att den undersköna varelse han förtrollats av är sköka, och flyr in i drömmen: i sömnen kan han vara lycklig, på dagen är allt grått. Den unge löjtnanten hamnar istället hos en tysk hantverkare, och försöken att förföra dennes hustru går inte som han tänkt.

Slutligen har vi »Kappan«, om en riktigt sjaskig skrivare, som lever för sitt arbete tills han en dag upptäcker att han behöver en ny kappa för att skydda sig mot kylan. Något händer i honom, han tar alla sina besparingar för att få en riktigt vacker och bra ny kappa, men efter en kort triumf vänder allt i nattsvart.

Undantaget »Näsan« kan ingen berättelse sägas sluta lyckligt, och Petersburg framstår som en stad där de lyckade dricker champagne och övriga går under. Novellernas inflytande har varit enormt, och till skillnad från många andra föregångare står de sig gott än i dag: man kunde möjligen önskat sig att »Näsan« skulle varit något längre, men annars finns inte mycket att anmärka på.

Read Full Post »