Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Fantastik’ Category

De tre långnoveller som utgör Penric’s Travels hänger nästan ihop tillräckligt för att kunna se som en enda roman: Lois McMaster Bujold låter sin trollkarl åka till vad som är ett lätt utklätt Bysans, ett imperium på långsam färd mot undergången, där eunuckers palatsintriger gör tillvaron osäker för alla med makt och pengar. Penric har skickats dit som hemlig kurir, men allt går tämligen snart åt skogen och han inser att han råkat dras in i en av de där intrigerna, och så berövas en talangfull general synen och han känner sig moraliskt tvungen att försöka reparera vad han omedvetet varit med om att ha sönder.

Det skadar inte att före detta general Arisaydia syster Nikys är alldeles förtjusande, och som verkar mindre oroad av att han delar huvud med Desdemona än de flesta andra han träffat på. Snart behöver i alla fall alla tre försöka fly, när det visar sig att Penric lyckats göra Arisaydia mindre blind än förväntat. Denna flykt upptar de två första novellerna, medan den tredje är ett försök att befria Nikys mor från en klosterö endast kvinnor får besöka (igen: Bysans).

Att det är tre noveller snarare än en roman har en del konsekvenser, i synnerhet att de personer som står bakom alla olyckor aldrig får vad de förtjänar. Fokus ligger på att klara av ett avgränsat problem, och för sammanhållningen får istället Penric och Nikys relation stå: Bujold låter dem också turas om att vara den vars tankar man följer, vilket gör att man lätt instämmer med Desdemonas suckar över hur milt hopplösa de ibland kan vara.

Det hela är i vilket fall äventyrsberättelser i en lättare skola: man känner sig ibland lite oroad för hur det skall gå, man får en del överraskningar, och är efteråt nöjd men inte överväldigad av vad man läst.

Read Full Post »

Lois McMaster Bujolds Paladin of souls är en direkt fortsättning på The Curse of Chalion. De gamla huvudrollsinnehavarna hålls dock alla på ordentligt avstånd och nämns, brevväxlas med eller påträffas som hastigast, men har annars inte mycket med handlingen att göra, så den som är intresserad måste strängt taget inte ha läst den tidigare boken. Istället för den ödmjukade Cazaril följer vi här den avoga Ista, som sluppit ur den förbannelse som tidigare fick andra att anse henne svagsint bara för att upptäcka att hennes omgivning fortfarande vill hålla henne inlåst i en gyllene bur.

Hon har dock andra planer, och smiter iväg på vad som ostentativt är en pilgrimsvandring, för henne är ett sätt att få ny luft men för en av de fem gudarna är ett sätt att gripa in och ställa något i världen till rätta. Snart visar sig saker röra på sig som inte bådar gott: ett utbrott av demoner, en trupp kätterska fyrgudingar långt inne i Chalion och en vision av en man vars själ långsamt dräneras. Allt visar sig hänga ihop och peka mot något som tvingar Ista att omvärdera sitt förkastande av gudarna och deras gåvor.

Liksom Chalion är Paladin of souls i slutändan en bok om att lära sig att förtrösta, eller åtminstone inte agera förhastat. Även här finns det ett hot att bekämpa, men här är det länge betydligt mindre väldefinierat. Ista är märkt av hur hon tidigare trodde sig utvald och hur hon då misslyckades, och även om det även finns yttre spänning verkar syftet delvis främst vara att hon skall kunna förlåta sig själv och börja sitt liv på nytt.

Read Full Post »

När Lupe dy Cazaril återvänder till det hus där han i unga år tjänade som page är det som en nedbruten man: ett nedrigt, personligt förräderi och över ett år som galärslav har gjort att den en gång betrodde soldaten nu mest önskar en plats där han kan så vara till någon nytta och kanske ibland sitta ett par timmar i sol (eller skugga, under den varma säsongen). Han är dock, skall det visa sig, en man gudarna har planer för, och den som har fått uppdrag att försöka bryta den förbannelse som utgör titeln till Lois McMaster Bujolds The curse of Chalion.

Till en början får han dock ett mer begränsat uppdrag: att undervisa den unga kungadottern Iselle som nu också bebor detta hus, styrt av samma matriark som förr, modern till den forna drottningen och mormor till såväl Iselle som tronarvingen Teidez. Deras halvbror, den nuvarande kungen, kallar dem dock snart till sitt hov där männen som förrådde Cazaril väntar. Till en början är han skrämd och hunsad, men växer med tiden och blir alltmer redo att göra mer än bara försöka hålla sig ur andras åsyn.

När man läser boken bland annat dedikerats till en historielärare så ser man ganska snart ungefär vad som väntar (i alla fall om man kan se vilka andra paralleller som finns), och kan istället försöka se om mana kan förstå vägen dit. Ungefär halvvägs in är de flesta pjäserna uppställda, och även om några överraskningar och oväntade kombinationer kommer ske i slutspelet så blir vägen dit också ganska tydlig: detta gör läsningen snarast mer njutbar, för ungefär då vet man också att vad som kommer ske.

McMaster Bujold verkar också vara den sorts författare som inte riktigt kan med att skriva misär: det betyder inte att det inte finns mörker eller att alla får riktigt den belöning de förtjänar, men den starka betoningen på det lilla panteon av gudar som länge är den mest tydliga markören att det inte är realism gör också att det hinsides kan framstå som en acceptabel lön för de som inte överlever fram till slutet.

Read Full Post »

Det är egentligen väldigt mycket begärt att en bok skall lyckas vara såväl romantik (av typen med spruckna livstycken), fantasy och ett mysterium med påhängt rättegångsdrama. Paladin’s grace av T. Kingfisher (nom de plume för Ursula Vernon) lägger därför huvuddelen av sin energi på livstyckena, och så får de andra delarna klara sig lite bäst de kan: de går ihop och är inte något att skämmas för, de skulle rentav kunna ta betydligt mer last, men de är knappast utvecklade nog för att vara anledningar att rekommendera detta.

Ett av de ömma hjärtana tillhör Stephen, paladin vars gud en dag verkar ha dött varpå han och hans medbröder gick bärsärk: kvar finns nu han och ytterligare sex andra (av vilka i alla fall vissa verkar få egna böcker i serien), alla mer eller mindre brutna och oroade för att de åter skall förlora kontrollen men beslutna att göra vad de kan för att betala tillbaka den skuld de känner.

Det andra hör till Grace, en parfyrmerare med aningen mer mundant förflutet; hon har växt upp med en alltmer paranoid mästare och sedan hamnat i klorna på en kvinnokarl som gift sig med henne för hennes kunskap men som annars mest verkar ha gjort hennes liv till en allt trängre bur innan hon flydde till en annan stad och började om.

De båda träffas av en slump, och sedan blir det lite förväxlingar och en intrig med lönnmord och massmördare som till stor del verkar finnas där för att saker skall hända som inte är brånad och ovilja att se sig själv som värdig och missförstånd: det är inte helt oävet, men detta är romans för den som vill ha riddare, fast med en någorlunda bra ursäkt för att bortse från vissa av vår världs kulturella mönster angående äktenskap och annat, och kanske lite magi på det. Det är inte en genre jag annars läser mycket av, men intrycket jag fått är att man kan välja alster med betydligt konstigare undertoner. Del två är införskaffad.

Read Full Post »

I andra boken brukar det bli mer tydligt hur en serie kommer fungera. Att döma av Moon over Soho, Ben Aaronovitchs uppföljare till Rivers of London, kommer konstapel Peter Grants äventyr vara en medelhårt länkad serie historier där man inte nödvändigtvis måste läsa allt men där det kan vara nyttigt att göra det: lite av vad som pågår är en fortsättning från första boken, flera figurer återkommer, och skador och annat de ådragit sig tidigare finns kvar (man kan också utan att avslöja alltför mycket konstatera att någon senare bok kommer vara en än mer direkt fortsättning på denna).

Två saker pågår: jazzmusiker faller ner döda direkt efter att ha haft ett gig, och andra män blöder till döds efter att ha fått penis avbiten. Den senare gruppen kommer huvudsakligen via den vanliga polisstyrkans arbete, den andra gruppen har Peter och hans närmaste kollegor upptäckt själv – jazzmusiker som tycks ha dött i hjärtinfarkt är inte något som polisen normalt tittar närmare på, men när ens egen far är en misslyckad musiker så är det mer personligt.

Jazz är nu inte något jag direkt brinner för. Ej heller är andra halvan av boken, där Grant och hans lärare hela tiden tycks gissa sig fram till ungefär vad som pågår utan att de egentligen därför kommer någon direkt vart något som direkt grep mig. Det finns en vansinnesfärd i ambulans, ett besök i Oxford och lite annat, men det tar ett bra tag innan det riktiga lästempot infinner sig. Det finns flera ytterligare böcker, men jag vet inte om jag är speciellt sugen på att se vad som händer i dem.

Read Full Post »

Jag vet inte om Joanna Russ The female man är den mest förvirrande bok jag har läst och uppskattat, men den måste vara bra nära. Själva idén med en multivärldarstolkning med divergerande historier som går att hoppa mellan (så länge man hoppar långt nog) tar författaren det någorlunda lugnt med: huvudsakligen håller man sig i vårt New York i mitten på sjuttiotalet, samma stad fast i en tidslinje där nazismen självdog innan andra världskriget, samt en framtid där mänskligheten enbart består av kvinnor och samhället fungerar helt annorlunda mot vårt.

Från dessa världar kommer Joanna, Jeannine och Janet, och därmed förvirringen: här sker en sammanblandning av författare och berättare på ett sätt som gör att man aldrig kan vara riktigt säker på vem som berättar, och om personen egentligen skall föreställas befinna sig i rummet kroppsligen. Den avancerade leken med perspektiv har förvisso en poäng, men det tar ett tag innan den framkommer.

Det huvudsakliga ärendet är annars feminism, och att se till att läsaren vet precis hur jävla dumma idéer är om att Riktiga Kvinnor minsann bara vill stanna hemma och ta hand om man och barn och annat man hoppades skulle ha lämnats kvar förra milleniet. Det är lite uppgivet, men inte såpass att humor inte är verksamt, och det går ju alltid att hoppas på Janets framtid.

Vissa delar är medvetet obehagliga att läsa, när satiren över mäns ömtåliga självkänsla blir för bitande eller boken försöker illustrera hur jäkla obehagliga idéer om kvinnor som egentligen i avsaknad av rationellt tänkande egentligen är genom att applicera dem på män, och det finns nog de som skulle finna detta obehag väl starkt (bland dessa rimligen precis de som mest borde utsättas för det). Caveat lector.

Read Full Post »

Fan: jag borde ju veta bättre än att börja på bokserier som ännu inte är avslutade. Speciellt och alldeles särskilt sådana som redan har fått fler delar än som från början planerades. Nu måste jag vänta en ännu ospecifierad tid på den fjärde boken i Tamsyn Muirs serie, och det har redan gått två år sedan förra och jag har blivit lätt stissig av att ha fått adrenalin från läsandet av Nona the ninth, så jag säger det igen: Fan.

Lässuget kommer till dels av att boken har en märkbar brist på de två tidigare huvudpersonerna: ingen Gideon, ingen Harrow. Harrows kropp är dock där, fylld av Nona. Nona har inte den minsta aning om nekromanti eller svärd, och bor i en stad där flyktingar försöker stå ut med varandra mellan en återfödelsebest svävar i himlen. Eftersom detta med att leva i fel kropp tycks vara ett tema har har hon i alla fall med sig Pyrra samt Camilla och Palamedes (exakt hur Palamedes kunnat lämna sin gamla tillflykt är något oklart) som nu lever i någon slags omvänt, extremt lågoktanigt liktorskap.

Vem Nonas själ egentligen tillhör är väl det som ouppmärksamma läsare (dit jag hörde) skall undra (om man inte ser och förstår den extremt tydliga ledtråd man får): hon är närmast motsatsen till såväl Gideon som Harrow, naiv, barnslig, en vad det verkar mycket ung själ som på de sex månader som gått sedan förra boken snabbt utvecklats från motsvarande nyfödd till knappt tonårig. Hon hjälper till i en skola: hon kan inte lära sig teori, men hon är bra på att ta hand om småbarnen och har accepterats i det mycket snabbt av krig åldrade gänget äldre barn. Och då och då knackar Edens blod på dörren.

Jag är inte helt säker på att jag egentligen känner den kärlek för Nona som utlovas på omslaget. Inte för att det egentligen är något fel på henne: naiviteten blir aldrig irriterande samtidigt som den tydligt framgår, men att våra tidigare huvudpersoner saknas är inte bara i sig stora hål, det minskar också den upplevda agensen. Harrow hade det sannerligen inte lätt, men hon kunde åtminstone någon gång fått hitta ett handlingsutrymme, inte bara tjuvlyssna när andra pratar. Nona är nog en betydligt bättre människa, men när hon till slut får driva handlingen så känns det snarast som mer saker för läsaren att fundera över än att hon skulle vara särskilt formidabel.

Men som sagt: jag kommer nu vara tvungen att vänta på fjärde delen, i förhoppning (?) om att den också kommer vara ett avslut.

Read Full Post »

Jag är inte van vid att läsa antika verk som översatts i syfte att vecka debatt; den av Peter Singer redigerade utgåvan av Apuleius The golden ass är ett nog det enda exemplet. Det är heller inte vanligt att redaktören nämns före översättaren, här Ellen Finkelpearl, men de båda påståendena verkar gå hand i hand här. Singer ville ha en avkortad utgåva som mer fokuserade på huvudpersonen Lucius och hans öden i åsnegestalt, utan alla de inkluderade småberättelser som annars skulle fyllt boken med tre gånger så mycket text, så nu är vi där vi är.

Lucius är nämligen en ung romersk man som säker sig till Thessalien för att få se lite äkta magi. Han har tur och hamnar i ett hus där det finns en ung slavinna att ha sex med, och hon visar också hur hennes matmor förvandlar sig till en fågel med en magisk salva; när Lucius skall applicera densamma sker en förväxling och han blir istället förvandlad till åsna. Samma natt sker ett inbrott, och så börjar hans bedrövelser på riktigt: han får utstå diverse olika mästare, sätts som mjölnaråsna att gå runt och runt alla dagar, får böra bördor åt en sadistisk slavpojke och utstå en vinter utomhus tillsammans med en fattig trädgårdsmästare som inte har mycket mer skydd han.

Han hamnar också som underhållning hos en rik herre, och blir uthyrd till en rik dam med avancerade sexuella behov (Shakespeare har otvivelaktigt läst Apuleius). Till slut förbarmar sig Isis över honom och ser till att han kan återta en mans skepnad, och han tillbringar resten av sina dagar i hennes tjänst.

Att denna berättelse skulle vara ett inlägg i en antik djurskyddsdebatt är inte direkt sannolikt, även om det förekom diskussioner om exakt hur viktiga skillnaderna mellan människor och djur var, och Apuleius ganska tydligt skriver sig bland de som inte ser dem som väsentliga. Något påverkas väl en sådan bild av urvalet, men det är ändå svårt att inte se att vissa passager får en att undras över om även andra djur inte kan resonera, eller förtjänar den behandling de får. Eller, för den delen, om människor verkligen förtjänar att behandlas som de gör.

Jag är inte säker på om saxen inte gått lite väl hårt fram: vissa av de historier som försvunnit har förvisso inte mycket med åsnan Lucianos att göra, men kunde nog ha varit väl så relevanta i sig själva. Även efterordet trycker hårt på djurskyddsaspekterna, vilket inte är direkt vanligt vid utgivning av klassisk litteratur. Jag är inte lockad att just nu söka upp en mer fullständig översättning, men någon gång, kanske.

Read Full Post »

Det är redan från början tydligt att något inte är riktigt som det skall i Tamsyn Muirs Harrow the Ninth, uppföljaren till det underbart gotiska mysteriet Gideon the Ninth: ingen författare som vet vad den gör griper osökt efter berättande i andra person. Ganska snart noterar man också att de dödskallar som placeras vid kapitelrubrikerna ibland är skeva eller trasiga, och det i samma kapitel då det blir tredje person. Ergo: något är ruttet.

Att någonting är skevt är lika tydligt i berättandet: Harrowhawk är här vare sig den dödens vestal hon tidigare velat framstå som, eller den något mer ödmjuka version hon var efter att ha genomlevt händelserna i Kanaans hus; hon är inte ens riktigt den stormäktiga liktor hon från början hoppades på att bli – och hon är också tydligen ensam om att se en gengångare som ibland ger henne råd, vi får då och då återvända till Kanaans hus i minnesbilder där helt fel personer uppträder, och hon har en hop brev som hon verkar ha skrivit till sig själv med märkliga instruktioner och underligt specifika krav på när de får öppnas.

Eftersom vi här hamnar i Gudakejsarens hemliga tillflyktsort, hans Mithraeum, medan en Stor Best långsamt släpar sig mot dem för att förtära dem alla, så finns det ännu färre personer att bry sig om: Harrow, Gudakejsaren, samt de fyra andra liktorerna, och kroppen från den nyss avlidna Cytherea; Harrow är alltså för en gångs skull den definitivt minst kapabla, och emotionellt minst härdade (vilket betyder den som gjort minst skada på sig själv, vilket säger en hel del). Och möjligen också den med minst knasigt kärleksliv (vilket säger nästan än mer). I alla fall är det där med ”lesbiska dödsmagiker” lite mer uttalat (inklusive den här återväckta tropen att sova i samma säng med ett svärd mellan sig).

Jag har inte gått in närmare på intrig här, och det är med flit: de mysterium som finns och som får sin förklaring är bra – man kan ganska enkelt lista ut ungefär varför Harrow är som hon är, och lite av vad som pågår – men precis som anstår andra boken i en serie så lämnas nu fler frågor tydligt obesvarade. Delvis är detta också en serie som lever på känslor: skräcket och äcklet rörde mig mindre än spänningen om vem som skall få leva, och hur fasen Harrow skall reda upp allt. En fördel har hon dock jämfört med många andra hjältinnor: med dödsmagi är inte kroppsfunktionernas upphörande nödvändigtvis slutet.

.

Read Full Post »

I Viktor Kasparssons arkiv låter Dennis Gustafsson detektivens båda väninnor Emilia Varga och Jennifer Rosendahl gå igenom hans arkiv för att ta rada på vart han tagit vägen. De verkar nu inte ha någon vådlig brådska, eftersom de läser igenom halvdussinet gamla fall innan de till slut kommer på var de egentligen borde leta.

Vissa av dessa fall är mycket korta, och känns egentligen mest som en chans för att få visa upp en likätare eller ett bloddrypande koncept som aldrig egentligen får någon hantering, antingen för att Kasparsson missar en avgörande ledtråd eller för att han egentligen aldrig får ta sig an fallet. Andra har i alla fall lite uppbyggnad och handling, även om de då snarare är deckare än skräck.

Bäst gillar jag nog »Månskugga«, där ledtrådar visserligen planteras aningen klumpigt men där innebörden ändå inte står klar förrän det är försent, och som känns mer av spökhistoria än Lovecraft. I andra ändan skaver »Offer« ganska hårt, då Kasparsson beter sig ganska konstigt, även när gåtan har förklarats.

Read Full Post »

Older Posts »