För nöjes skull

20 år sedan muren föll. jag borde väl skriva något långt och förklarande om pan-europeiska picknickar, DDR-ledningar, och Gorbatjov, men det får nog stå tillbaka för kanske den bästa sammanfattningen av hela skitprojektet de hjälptes åt att demolera som skapats:

Read Full Post »

Idag är det sjuttio år sedan de tyska trupperna föll in i det militärt underlägsna Polen och således kom att dra igång det andra världskriget. Detta fortsättningskrigs politiska konsekvenser har vi väl så smått kunnat lägga bakom oss vid det här laget, men statsfilosofiskt lär det få fortsätta att tjäna som exempel på ett krig värt att utkämpa ett bra tag till, då de flesta andra konflikter visat sig betydligt mindre lämpade för ett sådant synsätt. Dessutom har det ju ett par intressanta bifrågor att sysselsätta tänkarna med, såsom den svenska respektive finska hållningen eller huruvida användandet av atombomber mot japanska städer var moraliskt berättigat eller ej, så att även de som vänder sig mot förenklad historieskrivning av typen goda amerikaner, fransmän och britter (ryssar och kineser glömmer vi för tillfället) mot nazistiska tyskar och fascistiska italienare och japaner får något att syssla med (vilket även gör att även sådana personer kan glömma rena skändligheter som eldstormen över Dresden).

Tom Lehrer har en del att säga om den här typen av minnesdagar, i alla fall i introduktionen i sin på skiva inspelade version av So Long Mom, där han skojar med all uppmärksamhet som ägnades de olika krigen. I den TV-inspelning som finns på YouTube slår han an en något annan sträng, men grundtonen av kritik finns ändå där.

Samtidigt är det nu någon gång i september (närmare datum okänt) 2000 år sedan Arminius och hans stamkrigare i Teutoburgerskogen närmast slaktade två romerska legioner och för alltid fick det romerska imperiet att hålla sina ambitioner på överhöghet från de där otrevliga länderna i norr, för att istället försöka att medelst gåvor hålla sig väl med åtminstone några hövdingar och på så sätt ha allierade vid oroligheter, en strategi som under lång tid visade sig tämligen lyckosam.

Nu skulle man kunna tro att en liknande årsdag måste väl komma med rätt väl tilltagna intervall, men det är faktiskt ett par liknande till på inkommande: om två år är det dags för 2500-årsdagen av slaget vid Marathon, och om tolv år är det Thermopyles tur.  Nu kan man ju visserligen på goda grunder ifrågasätta idéer om österländskt tyranni kontra grekisk kultur eller germansk frihet mot romersk dekadens, och åtminstone den senare uppdelningen har ju misskrediterats grundligt, inte minst av resultatet av germanska rasidéer, men nog lär vi få vår beskärda skörd av dumheter.

Read Full Post »

Så var då DN-listan över de viktigaste svenskarna klar. Efter sago-fadäsen har det inte varit lika illa, även om fånerier som Svennis och Lill-Babs är kvar. Nå, jag får väl fåna mig lite själv då. För att mildra omöjligheten i det hela en aning har jag valt att göra två listor: en med politisk-historiskt och en med mer litterärt perspektiv; det gör dem något ensidiga men samtidigt mindre godtyckliga.

Politiken först, icke speciellt originellt:

1. Gustav Vasa: Bara att ha satt sista spiken i Kalmarunionens kista vore nog, men kung Gösta införde samtidigt ny religion, orsakade enorm kulturell förstörelse och påbörjade omvandlingen till modern stat, bland annat genom att stenhårt krossa uppror. Viktigast, men knappast trevligast.
2. Axel Oxenstierna: Sveriges störste statsman organiserade den nya starka staten och lade grunden för den starka ämbetsmannatraditionen och höll Sverige kvar i trettioåriga kriget, en av få gånger Sverige verkligen varit med och skrivit världshistoria.
3. Karl X Gustav: Den kanske minst tilltalande av stormaktstidens kungar är samtidigt den vars krigiska verk blivit mest bestående. Utan honom vet man inte vilket språk skånska, halländska och bohuslänska hade varit dialekter av.
4. Gustav II Adolf: Beslutet att gå med i trettioåriga kriget kan vara det enskilt viktigaste någon svensk fattat. Resultatet blev oerhört lidande för många, men även en ny diplomatisk ordning födelse och ett Europa som inte längre orkade föra krig inbördes enbart för att en stat skulle pracka på en annan sin religion.
5. Per-Albin Hansson: Höll Sverige utanför Andra världskriget och lade grunden för välfärdsstaten.
6. Karl XIV Johan: Den som förmådde stoppa de eviga krigen med Ryssland, genom att ersätta Finland med unionen med Norge.
7. Karl XII: Hade stormaktsväldet gått under även om han inte marscherat in i Ryssland? Troligen. Hade det gått så fort? Knappast.
8. Birger Jarl: Såg till att en gång förena landskapen till ett land. Var kanske inte den som grundade Sverige, men fick det att ta stora kliv framåt.
9. Arvid Horn: En karolinsk general som blev fredsivrare. Under hans färla blev Sverige ett med den tidens mått mycket demokratiskt land.
10. Karl XI: Minskade adelns makt, och stärkte ämbetsmannatraditionen. Det ständiga knektehållet (som felaktigt kallas indelningsverket) blev en av orsakerna till att stora nordiska kriget blev så förödande.

Litterturlistan är svårare att motivera; mina kulturhistoriska kunskaper sitter uppenbarligen inte lika hårt som de politiska. Förhoppningsvis är den ändå någorlunda rimlig. Urvalet är gjort efter inflytande genom tiderna, viss extra tyngd givet åt nutiden.

1. Olaus Petri: Hans och Laurentius Andeæs bibelöversättning stod sig i fyrahundra år, och är en av de viktigaste pelarna i det svenska språkbygget.
2. Carl Michael Bellman: Svensk kulturs stora geni. Skulle tillhöra världslitteraturen om han skrivit på ett större språk.
3. August Strindberg: Kanske inte den bäste skönlitteräre författaren, men onekligen den mest inflytelserike. Sysslade med allt som tänkas kan, intog alla tänkbara positioner i debatten. Skildrade Sverige ur fler perspektiv än någon annan.
4. Astrid Lindgren: Förmodligen den mest älskade av svenska författare; den som definierat hur en lycklig barndom kan se ut och inympat en längtan tillbaka till naturen.
5. Evert Taube: Har levererat stora delar av den svenska visskatten.
6. Fredrika Bremer: Första svenska skönlitterära författaren som fått internationell spridning, och dessutom tidig feminist.
7. Carl Jonas Love Almqvist: Provocerande, mångintresserad, landsflykting.
8. Selma Lagerlöf: Har inspirerat och fortsätter inspirera författare över hela världen.
9. Gustaf Fröding: Fortfarande läst och älskad, tonsatt och spelad.
10. Olof von Dalin: Sveriges första journalist och tillsammans med Strindberg och Petri en av de vars gärning utgör en milstolpe i svenska språkets utveckling.

Den med sinne för detaljer kan notera att jag tagit med vissa personer högt upp på listorna som herrar författare och gratisreklambeneficienter inte tagit med på sin. Därifrån kan man dra slutsatser om vad jag anser om den som inte ligger långt ifrån sanningen.

Read Full Post »

Jag hade egentligen tänkt vänta med detta inlägg i två veckor till, men ibland när man blir provocerad är det lika bra att få det ur sig. DN har den senaste tiden gjort dubiös reklam för en bok som listar »historiens hundra viktigaste svenskar« genom att reproducera listan. Man kan undra varför någon sedan vill läsa boken, både eftersom själva listan är avslöjad och för att den hittills har varit så fruktansvärt fnoskig – Sven-Göran Eriksson? Lill-Babs?

Idag var dock alla mått rågade. Nog för att man kan ifrågasätta om Oscar I verkligen är viktigare än Birger jarl, men tar man med rena sagofigurer på listan har man passerat alla anständighetens gränser. Idén med Oden  invandrare från Svarta Havets kusttrakter härstammar från Snorre. Det övergår mitt förstånd hur någon fortfarande kan tro honom, när han samtidigt som en tidig Rubeck hävdar att Hektor är Åke-Tor och liknande i syfte att visa att nordborna minsann har lika ädla anor som alla antikens folk. Fast de har ju troligen inte läst Snorre – eller i så fall inte fattat något om honom. De skriver nämligen »i ett millennium har den kristna propagandan gjort sitt bästa för att förvandla Oden till enbart en mytologisk gestalt«, utan att riktigt förmå ta till sig att en av anledningarna (förutom det där med den fina härstamningen) till att Snorre så gärna vill att Oden skall ha varit en vanlig människa är att i så fall kan han slippa alla samvetskval för att sprida ut hedendom – det han berättar blir bara en ofarlig skröna om hur någon lyckas lura en dum svensk.

Motiveringen till att Oden tats med är dock lika korkad den – att hedendomen blir oförklarlig om den inte införts så att säga personligen. Förutom att det inte finns några hinder för att någon som inte kallade sig Oden skulle ha kunnat införa hedendomen återstår problemet att det gick niohundra år mellan deras datering av Odens påstådda invandring och hedendomens sista dagar. Det orimliga i sådana argument framgår om man betänker att på endast något längre tid har svenskarna sedan dess hunnit byta både till katolsk kristendom, protestantism och ateism. Denna tro att avsaknad av källor innebär att tiden står helt still tycks vara vanlig, men vittnar bara om okunnighet.

Nej, skäms på er DN, för att ni ger uppmärksamhet åt sån här smörja.

Read Full Post »

Klio är stundom en mycket ironisk musa. Ta som exempel den spanska grenen av huset Habsburg, som enligt en DN-artikel efter ett par generationer av innovativ arborism i släktträdet var så inavlad att den dog ut, i och för sig inte helt ovanligt i olika monarkier (se till exempel de egyptiska Faraonerna), men ändå noterbart eftersom det huset  habsburg därigenom både vann och förlorade tronen genom sina giftermål. Förhoppningsivs får man fortfarande i dagens skola höra talas om deras strategi: »andra må föra krig; du, lyckliga Österrike, gift dig!« (Österrike var alltså sedan gammalt ett av de habsburgska arvsländerna och förblev så fram till Versaillesfreden). I fallet Spanien var det Filip »den sköne« av Kastilien (icke att förväxla med den franske kungen med samma tillnamn, känd bland annat för att ha kastat ut Frankrikes judiska befolkning), som genom giftermålet med Johanna den vansinniga gjorde att habsburgarna till slut ärvde den spanska tronen.

De spanska Habsburgarna smak för släktgifte ledde till ett flertal defekter (de tog inte direkt efter sin stamfar vad gäller utseendet, om man säger så) och till slut alltså oförmåga att alls få barn. Avsaknades av klara arvingar föranledde till slut det spanska tronföljdkriget, ett krig där de flesta av Västeuropas nationer involverades. De östeuropeiska var upptagna på egen hand med stora nordiska kriget, och även om det ett tag såg ut som om de skulle kunna smälta samman – Karl XII övervägde, eller låtsades överväga, att gå in i tronföljdskriget de där månaderna när han kamperade i Sachsen efter att till slut ha lyckats avsätta kusin August – så blev det inte så: Karl XII valde istället att marschera in i det ryska klimatet, och Marlborough fick förbli tronföljdskrigets främste spelare. Det hela slutade med att huset Bourbon fick den spanska kronan på villkor att den aldrig skulle kobineras med den franska, samt en hel räcka landöverträdelser fram och tillbaka – det är bland annat sedan dess som Gibraltar är brittisk enklav.

Nu blev det här en ganska lång artikel, när jag egentligen bara var ute efter att gnälla lite på DN, men det må vara hänt: för efter en inte alltför uppseendeväckande artikel om den forskning som nu bevisat att inavel är dåligt även för blåblodiga så klämmer man till med en imbecill fundering över vilken tur det är att dagens kungahus minsann gifter sig med så kallat vanligt folk, så att vi slipper storkrig. Kalla mig negativ, men om en gymägare från Ockelbo ska vara allt som står mellan Sverige och tredje världskriget, då är det nog dags att börja bunkra upp.

Read Full Post »