Feeds:
Posts
Comments

Archive for september, 2025

Riktigt varför Beyond the limit börjar med att introducera en kusin till Ms Marvel som sysslar med superavancerad fysik är lite oklart. Nog finns det tillräckligt många labb som pysslar med saker som kan orsaka öppningar till parallella universa ändå? I vilket fall, Kamala är där, en skum typ i långrock (dock prydligt märkt med symbol på ryggen) bryter sig in, en olycka verkar nästan hända, och sedan åker Kamala hem.

Allt detta är med superhjältemått mätt en vanlig långhelg. Vad som är mindre vanligt är att hon sedan hamnar mitt i någon slags Bollywoodverklighet. Sedan kommer det fram i att den där multiversumhändelsen ledde till att Qarin hamnade i Kamalas verklighet och fick en del av hennes krafter, och att Qarins verklighet verkar ha gått i rök, inklusive hennes version av Ms Marvel.

Lite mumbo-jumbo, en inte speciellt oväntad vänding, och kraften i vänskap senare och allt verkar frid och fröjd igen: förutom snubben i långrock, men jag undrar om de verkligen gjorde något med honom? Om inte förstår jag inte riktigt varför, eftersom detta verkar vara en helt OK tappning av Kamala, utan egentliga försök att omdefiniera henne alltför mycket men ändå visst framdriv i hennes värld.

Read Full Post »

Fan: jag borde ju veta bättre än att börja på bokserier som ännu inte är avslutade. Speciellt och alldeles särskilt sådana som redan har fått fler delar än som från början planerades. Nu måste jag vänta en ännu ospecifierad tid på den fjärde boken i Tamsyn Muirs serie, och det har redan gått två år sedan förra och jag har blivit lätt stissig av att ha fått adrenalin från läsandet av Nona the ninth, så jag säger det igen: Fan.

Lässuget kommer till dels av att boken har en märkbar brist på de två tidigare huvudpersonerna: ingen Gideon, ingen Harrow. Harrows kropp är dock där, fylld av Nona. Nona har inte den minsta aning om nekromanti eller svärd, och bor i en stad där flyktingar försöker stå ut med varandra mellan en återfödelsebest svävar i himlen. Eftersom detta med att leva i fel kropp tycks vara ett tema har har hon i alla fall med sig Pyrra samt Camilla och Palamedes (exakt hur Palamedes kunnat lämna sin gamla tillflykt är något oklart) som nu lever i någon slags omvänt, extremt lågoktanigt liktorskap.

Vem Nonas själ egentligen tillhör är väl det som ouppmärksamma läsare (dit jag hörde) skall undra (om man inte ser och förstår den extremt tydliga ledtråd man får): hon är närmast motsatsen till såväl Gideon som Harrow, naiv, barnslig, en vad det verkar mycket ung själ som på de sex månader som gått sedan förra boken snabbt utvecklats från motsvarande nyfödd till knappt tonårig. Hon hjälper till i en skola: hon kan inte lära sig teori, men hon är bra på att ta hand om småbarnen och har accepterats i det mycket snabbt av krig åldrade gänget äldre barn. Och då och då knackar Edens blod på dörren.

Jag är inte helt säker på att jag egentligen känner den kärlek för Nona som utlovas på omslaget. Inte för att det egentligen är något fel på henne: naiviteten blir aldrig irriterande samtidigt som den tydligt framgår, men att våra tidigare huvudpersoner saknas är inte bara i sig stora hål, det minskar också den upplevda agensen. Harrow hade det sannerligen inte lätt, men hon kunde åtminstone någon gång fått hitta ett handlingsutrymme, inte bara tjuvlyssna när andra pratar. Nona är nog en betydligt bättre människa, men när hon till slut får driva handlingen så känns det snarast som mer saker för läsaren att fundera över än att hon skulle vara särskilt formidabel.

Men som sagt: jag kommer nu vara tvungen att vänta på fjärde delen, i förhoppning (?) om att den också kommer vara ett avslut.

Read Full Post »

När min arbetsgivare förra gången var i delen av cykeln när de försöker förstå och åtgärda varför det görs misstag och varför planer aldrig hålls (som de nu har lämnat till förmån för att spara pengar på väldigt specifika och ibland obegripliga sätt), så delades det till samtliga anställda ut Anna Zetterbergs Stressa hjärna. Detta är den sorts litteratur jag normalt inte bemödar mig med: klatschig litteratur för mellanchefer, säkert endast undantagsvis direkt skadlig men inte av något jag intresserar mig för.

Men har man nu fått den kan man väl ändå försöka. Det gick i alla fall undan att läsa.

På hundra sidor fås först lite snabb biokemi, lite evolutionshistoria, lite förklaring om att det inte är nödvändigtvis är ett problem med stress, så länge man får återhämta sig från den, och så lite vad som idag verkar stressande. (Det obligatoriska stenåldersexemplet gör mig dock misstänksam: så länge jakten gick någorlunda var nog förvisso forntidsmänniskan betydligt mindre stressad än vad jag är. Gick jakten dåligt ett par veckor tror jag nog deras stress var betydligt värre).

I vilket fall, efter att ha på ett överskådligt sätt förklarat vad stress är och varför vi bara borde använda den på rätt sätt ges sedan en del enkla tips. Dessa påminner delvis om tipsen för bättre kroppslig hälsa i att de flesta nog egentligen vet att man borde göra: som att planera sin tid och inte kolla mejlen stup i kvarten. Hade det varit lätt, då hade nog faktiskt inte boken behövts.

Säkert är den en nyttig knuff i ryggen för någon. För mig vet jag inte om det var just det här jag hade behov av.

Read Full Post »

Profetiskt

Först en kort rekommendation: spelet Marvel’s Midnight suns är förtjänt av en större publik än det haft. Det är inte baserat på filmerna, och även om blandningen av kortleksbyggande och turordningsbaserad taktik varvat med lägerterapi i Biowarestil är lite udda fungerar det. Det har sina avigsidor, men jag uppskattade det.

Serien Midnight suns har inte heller med filmerna att göra. Eller egentligen spelet: det är förvisso delvis samma figurer som är med, men historien är annorlunda, inklusive skurken. Det finns helt klart beröringspunkter, men de är inte så många att man kan räkna ut från den ena vad som skall hända i den andra historien.

Här drabbar en profetia en ung dam vid Dr Stranges skola för begåvade ungdomar: profetian säger att världen är på väg att gå under och hur Magik, Wolverine, Blade, Spirit Rider och Nico Minoru slåss mot skuggfigurer. Detta medför att dessa fem kvickt samlas ihop, samtidigt som Doctor Doom bestämmer sig för att han är rätt person att avvärja undergången. Därför: slagsmål.

Det hela är snyggt ritat, inte dåligt berättat, och fortsätter möjligen någon helt annanstans i Marvels universum som inte går att riktigt räkna ut. Synd, för jag hade nog kunnat tänka mig mer.

Read Full Post »

Jag skulle nog tyckt bättre om Jonathan Lindströms Sveriges långa historia om han rundat av den vid ungefär år noll. Då börjar nämligen det som normalt kallas proto-historia, den period när det finns enstaka historiska källor men långt ifrån tillräckligt för att göra sig en sammanhängande bild. Problemet är nämligen att en sammanhängande bild är precis det Lindström absolut vill ha. Skall man beskriva hans inställning får man väl kalla honom ”anti-Weibullian”, då han sällar sig till den långa gruppen av företrädesvis arkeologer som tycker att källkritik är förfärligt tråkigt när man nu har en så massa spännande texter som man kan läsa och foga ihop på diverse intressanta sätt och så få till något skojigt och prångla ut det till intet ont anande allmänhet.

Jag raljerar, men knappast värre än författaren själv. Eftersom han själv dessutom kopplar samman sin inställning med en uttalad vilja att motverka kunskapsförakt och annat lika högtravande så finns det heller ingen direkt anledning att gå speciellt skonsamt fram.

Det hela börjar dock relativt bra: fram till och med någon gång under bronsåldern håller han sig undan alltför stora berättelser, och fokuserar mer på enskilda scener. Det är därför möjligt att han exempelvis kan ha fel om vad som pågick vid Alvastra, utan att det egentligen rubbar alltför mycket annat. Med tidens gång blir han dock alltmer intresserad av att försöka få till stora, svepande historiker, kungadömen med lyckade och mindre lyckade perioder, utrikespolitik, intern organisation och annat. Ett bra exempel på risker och återverkningar av detta är att han beskriver ett danskt kungadöme under romersk järnålder, med centrum i Himlingöje, där han gissar att runskriften uppfanns någon gång kring år 150. Ibland har gudarna humor, för året efter boken skrevs kom fyndet i norska Svingerud: det smulade väl inte helt sönder teorin, men den har definitivt blivit mindre sannolik på rent kronologiska grunder. Hade Lindström inte drabbats av intellektuell hybris och framfört sina idéer med rimliga förbehåll, och sedan inte tagit dem för sanning genom resten av boken hade den blivit betydligt mer robust.

Och värre blir det: det är uppenbart att Lindström svalt Bo Gräslunds Beowulf-fantasier med hull och hår. Här är det inte något tvivel: det folk som Beowulf stammar från, i den fornegelska texten gēatas, återges rätt av som guter, och det som står tolkas som rena sanningen. Kvädet skall således ha tillkommit i Sverige, exporterats till England och getts slutlig utformning runt år 700. Inte ett ord om att det uppenbart är redigerat i en kristen miljö. Inga frågor om muntliga traditioner, mutationer och ackumulation här inte: allt är sant eller nästan sant, skrivet i Sverige och snart nedtecknat. Ynglingasagan plockas fram ur bokhyllan, vissa namn återfinns i båda: således stämmer allting.

Jag skall inte ta upp alla fall där argumentationen verkar utgå från vad som passar och struntar i det som inte gör det, men ett par exempel på den intellektuella knappheten är illustrativa: vid ett tillfälle framhåller Lindström det som att Are frode, Snorres Ynglingasaga och Tjodolf av Hvins Ynglingatal alla är överens, således är det trovärdigt. Problemet med detta är naturligtvis att Ynglingasagan är en utläggning som är byggd runt Ynglingatal, och att även Are frode mycket väl kan ha läst dikten. Bevisvärdet hamnar därmed på noll. Nästa exempel: kung Egils (eller Angantyrs) död. Här blir det än värre problem: Beowulf anger att han dödades i strid med två personer. Ynglingatal att han dog av en oxe. Lindström vet på råd: oxen är en felläsning av Snorre, och vi får oss förklarat att det naturligtvis egentligen skall vara ett vildsvin, eftersom en av männen i Beowulf heter just Jofur (›galt‹). Vän av ordning undrar naturligtvis varför Snorre skall beskyllas för att ha läst det som står i Ynglingatal, (för säkerhets skull kan man också jämföra med Historia Norwegiæ: samma sak där). Det går kanske att någorlunda restaurera argumentet, men skall någon beskyllas för slarv här är det knappast Snorre!

Rent utomordentligt barnsligt blir det när Egils förfäder förklaras som historiska eftersom de har namn som börjar på vokal. Samma kvalitet på argumenten återkommer när den upproriske trälen Tunne förklaras historisk, eftersom namnet återfinns på runstenar som namn på helt andra personer.

Annat verkar mer sannolikt, som exempelvis skildringen av massakern i Sandby borg: även där finns förvisso en storpolitisk bakgrund man nog gör säkrast i att kasta saltkaret i, men vad som skedde i själva borgen verkar rimligt skildrat. En glad fest, kanske ett bröllop, en sen natt, fiender i mörkret, ett förräderi, och sedan en urskiljningslös slakt på allt mankön, medan kvinnor förs iväg gråtande med vad som snabbt kunnat rafsats ihop, och ett anatema så hårt att ingen söker upp platsen ens för att plundra resterna. Författaren har dock missat vad detta är att jämföra med: inte massakern på Melos, utan något betydligt mer storslaget. Det enda som behöver göras är att byta ut hans förrädare mot en trähäst, och sedan kan kvinnorna föras iväg under samma klagolåt som trojanskorna. Att människornas natur inte nämnvärt ändrats de senaste 14000 åren är nämligen tydligt, även om tekniken utvecklats. En sådan tanke får en kanske något mer välvilligt inställd till en bok som försöker ta upp hundra år gamla tanksätt, men inte tillräckligt för att bli riktigt nöjd.

Read Full Post »

Jag är inte van vid att läsa antika verk som översatts i syfte att vecka debatt; den av Peter Singer redigerade utgåvan av Apuleius The golden ass är ett nog det enda exemplet. Det är heller inte vanligt att redaktören nämns före översättaren, här Ellen Finkelpearl, men de båda påståendena verkar gå hand i hand här. Singer ville ha en avkortad utgåva som mer fokuserade på huvudpersonen Lucius och hans öden i åsnegestalt, utan alla de inkluderade småberättelser som annars skulle fyllt boken med tre gånger så mycket text, så nu är vi där vi är.

Lucius är nämligen en ung romersk man som säker sig till Thessalien för att få se lite äkta magi. Han har tur och hamnar i ett hus där det finns en ung slavinna att ha sex med, och hon visar också hur hennes matmor förvandlar sig till en fågel med en magisk salva; när Lucius skall applicera densamma sker en förväxling och han blir istället förvandlad till åsna. Samma natt sker ett inbrott, och så börjar hans bedrövelser på riktigt: han får utstå diverse olika mästare, sätts som mjölnaråsna att gå runt och runt alla dagar, får böra bördor åt en sadistisk slavpojke och utstå en vinter utomhus tillsammans med en fattig trädgårdsmästare som inte har mycket mer skydd han.

Han hamnar också som underhållning hos en rik herre, och blir uthyrd till en rik dam med avancerade sexuella behov (Shakespeare har otvivelaktigt läst Apuleius). Till slut förbarmar sig Isis över honom och ser till att han kan återta en mans skepnad, och han tillbringar resten av sina dagar i hennes tjänst.

Att denna berättelse skulle vara ett inlägg i en antik djurskyddsdebatt är inte direkt sannolikt, även om det förekom diskussioner om exakt hur viktiga skillnaderna mellan människor och djur var, och Apuleius ganska tydligt skriver sig bland de som inte ser dem som väsentliga. Något påverkas väl en sådan bild av urvalet, men det är ändå svårt att inte se att vissa passager får en att undras över om även andra djur inte kan resonera, eller förtjänar den behandling de får. Eller, för den delen, om människor verkligen förtjänar att behandlas som de gör.

Jag är inte säker på om saxen inte gått lite väl hårt fram: vissa av de historier som försvunnit har förvisso inte mycket med åsnan Lucianos att göra, men kunde nog ha varit väl så relevanta i sig själva. Även efterordet trycker hårt på djurskyddsaspekterna, vilket inte är direkt vanligt vid utgivning av klassisk litteratur. Jag är inte lockad att just nu söka upp en mer fullständig översättning, men någon gång, kanske.

Read Full Post »

Jag gillar inte riktigt titeln på Jóhanna Katrín Friðriksdóttirs Valkyria: den är mer sensationell än innehållet. Skall detta benämnas är det närmaste ordet ”lärt”, ty det är fråga om en bred genomgång av kvinnors villkor under vikingatiden, inte enbart de kvinnliga väsen som utvalde vilka som skulle falla i strid och sedan förde deras själar till gudarna.

Verket är huvudsakligen organiserat efter kvinnans åldrar, från småbarnsåren, via bortgiftet och barnafödandet fram till den sena ålderdomen. Det är egentligen främst de fria kvinnorna som skildras, ty de källor som huvudsakligen nyttjas är de isländska sagorna och dikterna, och i mindre grad medeltida lagar, runstenar och arkeologiska fynd. Skildringen bygger heller inte på den allra strängaste källkritik, i alla fall inte någon argumenterad sådan, ty det är sällan någon källa omnämns fram för att sedan avföras annat än när det gäller uppenbara orimligheter i detaljerna.

Titeln blir något ironiskt vid ett av undantagen från ovanstående: en grav utanför Birka där ett skelett som gravlagt med flera vapen har vid DNA-undersökning visats tillhöra en kvinna; författaren menar att det kan finnas andra förklaringar än att hon var en kvinnlig krigare. Ett av alternativen, att det var en kvinna som av egen eller andras vilja fått anta manligt genus, verkar dock minst lika spännande, men författaren spinner inte vidare på något av dessa spår.

Kan boken rekommenderas? Ja, för den som vill ha en tydlig genomgång av vad nordiska källor har att säga om kvinnor, utan att författaren tydligt släpar in egna idéer. Det är inte den mest stimulerande bok om tiden jag läst, men heller inte den mest orimliga.

Read Full Post »