I förordet förklaras att Molière först skrev Tartuffe som en pjäs i tre akter: det lismande slutet där han fullkomligt krälar i stoftet inför den goda monark som får klara upp de problem Orgon satt sig i genom att lyssna alltför mycket på titelpersonens fromlande är alltså påhängt. Och som det märks: det går trots allt inte bara att trolla fram en monark ur maskinen hursomhelst, det måste finnas någon förklaring till varför en suverän skulle vara god nog att annullera det gåvobrev Orgon undertecknat, och därför slängs dessutom in en liten ask med komprometterande brev som kan golas om, varpå den allgenomskådande kungen kan känna igen skurken Tartuffe och till slut ge honom vad han förtjänar.
Även om detta kan synas mer välförtjänt än att han som tidigare troligen bara skulle kastas ut på gatan igen, så gör det pjäsen sämre när nya intriger hastigt skall introduceras och avslutas, enbart i förhoppningen om kungligt skydd mot humorlösa kyrkomän som ogillat att komedins gissel skulle komma ens i närheten av den äkta fromheten (så innehåller även den nyskrivna akten en del förbehåll, vilket inte heller gör sig i en komedi).
Det andra tillägget är en tämligen väl utförd liten förväxlingshistoria som inte har större påverkan på handlingen, men ger i alla fall lite djup åt det Orgonska hushållet, vilket tyvärr snarast gör att sista akten ter sig än mer klumpig.
