Feeds:
Posts
Comments

Archive for juli, 2025

I förordet förklaras att Molière först skrev Tartuffe som en pjäs i tre akter: det lismande slutet där han fullkomligt krälar i stoftet inför den goda monark som får klara upp de problem Orgon satt sig i genom att lyssna alltför mycket på titelpersonens fromlande är alltså påhängt. Och som det märks: det går trots allt inte bara att trolla fram en monark ur maskinen hursomhelst, det måste finnas någon förklaring till varför en suverän skulle vara god nog att annullera det gåvobrev Orgon undertecknat, och därför slängs dessutom in en liten ask med komprometterande brev som kan golas om, varpå den allgenomskådande kungen kan känna igen skurken Tartuffe och till slut ge honom vad han förtjänar.

Även om detta kan synas mer välförtjänt än att han som tidigare troligen bara skulle kastas ut på gatan igen, så gör det pjäsen sämre när nya intriger hastigt skall introduceras och avslutas, enbart i förhoppningen om kungligt skydd mot humorlösa kyrkomän som ogillat att komedins gissel skulle komma ens i närheten av den äkta fromheten (så innehåller även den nyskrivna akten en del förbehåll, vilket inte heller gör sig i en komedi).

Det andra tillägget är en tämligen väl utförd liten förväxlingshistoria som inte har större påverkan på handlingen, men ger i alla fall lite djup åt det Orgonska hushållet, vilket tyvärr snarast gör att sista akten ter sig än mer klumpig.

Read Full Post »

Det är redan från början tydligt att något inte är riktigt som det skall i Tamsyn Muirs Harrow the Ninth, uppföljaren till det underbart gotiska mysteriet Gideon the Ninth: ingen författare som vet vad den gör griper osökt efter berättande i andra person. Ganska snart noterar man också att de dödskallar som placeras vid kapitelrubrikerna ibland är skeva eller trasiga, och det i samma kapitel då det blir tredje person. Ergo: något är ruttet.

Att någonting är skevt är lika tydligt i berättandet: Harrowhawk är här vare sig den dödens vestal hon tidigare velat framstå som, eller den något mer ödmjuka version hon var efter att ha genomlevt händelserna i Kanaans hus; hon är inte ens riktigt den stormäktiga liktor hon från början hoppades på att bli – och hon är också tydligen ensam om att se en gengångare som ibland ger henne råd, vi får då och då återvända till Kanaans hus i minnesbilder där helt fel personer uppträder, och hon har en hop brev som hon verkar ha skrivit till sig själv med märkliga instruktioner och underligt specifika krav på när de får öppnas.

Eftersom vi här hamnar i Gudakejsarens hemliga tillflyktsort, hans Mithraeum, medan en Stor Best långsamt släpar sig mot dem för att förtära dem alla, så finns det ännu färre personer att bry sig om: Harrow, Gudakejsaren, samt de fyra andra liktorerna, och kroppen från den nyss avlidna Cytherea; Harrow är alltså för en gångs skull den definitivt minst kapabla, och emotionellt minst härdade (vilket betyder den som gjort minst skada på sig själv, vilket säger en hel del). Och möjligen också den med minst knasigt kärleksliv (vilket säger nästan än mer). I alla fall är det där med ”lesbiska dödsmagiker” lite mer uttalat (inklusive den här återväckta tropen att sova i samma säng med ett svärd mellan sig).

Jag har inte gått in närmare på intrig här, och det är med flit: de mysterium som finns och som får sin förklaring är bra – man kan ganska enkelt lista ut ungefär varför Harrow är som hon är, och lite av vad som pågår – men precis som anstår andra boken i en serie så lämnas nu fler frågor tydligt obesvarade. Delvis är detta också en serie som lever på känslor: skräcket och äcklet rörde mig mindre än spänningen om vem som skall få leva, och hur fasen Harrow skall reda upp allt. En fördel har hon dock jämfört med många andra hjältinnor: med dödsmagi är inte kroppsfunktionernas upphörande nödvändigtvis slutet.

.

Read Full Post »

Någon gång – det måste ha varit för tjugo år sedan – fick jag låna en samlingsvolym med Jan Fridegårds böcker om trälen Holme och hans Ausa av en vän som jag troligen meddelat hur mycket jag gillade Röde Orm. Jag kan inte minnas exakt vad jag då gav för omdöme, men jag tror det var ganska ljum. Jag inser nu också efter en omläsning av den första delen, Trägudars land, att minnet kallnat ytterligare genom åren, eller något flutit samman med det av Sven Wernströms Trälarna, eller kanske domineras av de senare delarna i serien, för jag ville bestämt minnas att boken var mer explicit politisk än den faktiskt var.

För visst hade det funnits rum för en arbetarförfattare här att foga in analyser och haranger om trälarnas usla lott och försök till frigörelse, men sådant saknas helt. Holme och Ause flyr sitt gamla boställe av rent personliga skäl när deras barn skall sättas ut att dö, och gör sedan inte långt mer: de vill ha ett ställe att bo och något att leva av, men andra får sedan klara sig bäst de kan när väl Holme fått plats som smed i vad som uppenbart är Birka (Fridegård undviker i görligaste mån såväl egennamn som direkt dialog). Ause dras förvisso till den missionär som kommit för att predika kristendomen, men tiden är ännu inte inne, och hans förkunnelse misslyckas i grund.

Fridegård är förvisso inte någon Frans G Bengtsson, vars medvetet bakåtsträvande ortografi passade så ytterligt väl för vikingatiden. Ej heller har han samma förmåga att transsubstantiera islänningasagor och krönikor till fiktion, eller det goda humör som gör att man lättare överser med anakronismer eller obegriplig tur, men det är ändå svårt att se denna berättelse som på något sätt misslyckad: historien är mer skitigt småskalig, och bortsett från att man frågar sig om verkligen Holme och Ause några gånger kan ha så otrolig tur med materiella ting så verkar inget här riktigt heroiskt förhöjt. Inte ens deras gamle herre verkar riktigt så förhatlig som han lätt skulle kunna ha gjorts.

Jag vet inte om jag har lust att söka upp och läsa de två efterföljande böckerna, men jag är mer nöjd att ha läst om denna än jag trodde att jag skulle bli.

Read Full Post »

I Viktor Kasparssons arkiv låter Dennis Gustafsson detektivens båda väninnor Emilia Varga och Jennifer Rosendahl gå igenom hans arkiv för att ta rada på vart han tagit vägen. De verkar nu inte ha någon vådlig brådska, eftersom de läser igenom halvdussinet gamla fall innan de till slut kommer på var de egentligen borde leta.

Vissa av dessa fall är mycket korta, och känns egentligen mest som en chans för att få visa upp en likätare eller ett bloddrypande koncept som aldrig egentligen får någon hantering, antingen för att Kasparsson missar en avgörande ledtråd eller för att han egentligen aldrig får ta sig an fallet. Andra har i alla fall lite uppbyggnad och handling, även om de då snarare är deckare än skräck.

Bäst gillar jag nog »Månskugga«, där ledtrådar visserligen planteras aningen klumpigt men där innebörden ändå inte står klar förrän det är försent, och som känns mer av spökhistoria än Lovecraft. I andra ändan skaver »Offer« ganska hårt, då Kasparsson beter sig ganska konstigt, även när gåtan har förklarats.

Read Full Post »

Enstörigt

I min utgåva följs Molières Misantropen av ett brev som skrivits för att berömma pjäsen, och det är nästan den roligare läsningen: låt gå för att Misantropen är en någorlunda välkonstruerad komedi, men sättet som Jean Donneau de Visé öser ut överord för att Molière i tredje akten låter två författare komma överens om något och detta sedan i femte akten visar sig få – vilken otrolig idé – konsekvenser gör att man riktigt ser elizabethanska pjäsförfattare sitta och nicka som man gör när små barn plötsligt klarar av fem simtag.

Som sagt finns det dock sådant som faktiskt förtjänar beröm, som att titelrollen Alceste egentligen inte är så fel ute i sin kritik mot hovlivets förljugenhet, och den halva av handlingen som drivs av hans ovilja att kalla Orontes sonett för annat än usel framstår som fullt berättigad, för den kan knappast kallas för annat än obegripligt trams. Detta skulle kunna bero på översättningen, men Ulf Peter Hallberg har i övrigt någorlunda styr på alexandrinerna (det eviga rimmandet är lätt irriterande, men versen är inte i övrigt fri).

Hur som haver: den andra halvan av handlingen går ut på att Alceste är förälskad i Clitandre, en ung änka som inte alls har hans stränga krav på besk ärlighet utan snarare flörtar och umgås med vem det må vara för att sedan elakt baktala dem. Alceste ser hennes svaga karaktär, men hoppas på att kunna övertala henne till bättring. Inget slutar dock särskilt väl för honom, och komedins krav på avslutande kärlekslycka får istället fyllas av ett par bifigurer.

Read Full Post »

Efter första kapitlet var jag väldigt tveksam till Ben Aaronovitch Rivers of London: den verkade lite för upptagen med cyniska observationer istället för att egentligen dra igång handling eller presentera huvudpersoner. Tack och lov släppte det snart: den sortens sarkasmer brukar vare sig författare eller läsare riktigt orka med i större doser i längden.

Istället får vi en polishistoria, om den snart färdigutbildade Peter Grant som en kväll tar vittnesuppgifter av ett spöke och snart hamnar som andre medlem på en specialrotel för övernaturliga brott. Första fallet: någon håller på och slår in skallen på folk med en stor påk. Läsare som vill känna sig lite smarta kan studera omslaget och på så sätt få reda på något av vad som händer långt före den punkt halvvägs genom boken, när Peter, hans överordnade Thomas Nightingale och hans kollega Lesley May kommer på den gemensamma nämnaren.

Nightingale har då gjort Grant till sin lärling, och vi har dessutom lärt oss lite om titelns floder, eller kanske snarare deras geni locorum, inklusive de två för Thames (för delen som påverkas av tidvattnet respektive de övre delarna). Allt går egentligen väldigt fort, och ingen verkar riktigt överraskad av den magi som presenteras: en del tid ägnas åt träning och Grants försök att få fram en teori som kan hjälpa honom att ta fast skurken, men allt verkar ungefär lika handviftande som en annan brittisk bok om trollkarlar som då och då ger tillfälle för lite sarkasm.

Polishalvan av boken är som sagt snarast åt det realistiska hållet: det är inte något smart pusslande och sedan en ren arrest, utan snarare noggrannhet följt av adrenalin och jakt som gör att det hela inte slutar värre än det faktiskt gör.

Tyvärr har någon slarvat med korrekturen i min utgåva: flera rader saknas uppenbart på minst två ställen. Inte så att det går att fortsätta läsa, men nog så irriterande ändå.

Read Full Post »

Det är på flera sätt lätt att sätta ett terminus ante quemKulturum Skaraborg: ett paradis. Det mest uppenbara är dess utgivare: Skaraborgs läns landsting, vilket upphörde 1999, men även bokens egentliga text och bild visar finns tydliga tecken på att den senast kan ha tillkommit vid millenieskiftet: Södra Råda gamla kyrka har ännu inte brunnit ned (2001), och tecken på Arnfeber (första boken utgiven 1998) saknas helt. Sista rimliga år är därför just 1998, vilket också råkar vara fallet.

Boken är egentligen ett komplement till guideboken Sevärdheter Skaraborg, och är därför fattig på text men fylld av bilder: texten förklarar huvudsakligen vad man kan se på de olika fotona, kompletterat av en del citat, främst ur Linnés västgötaresa. Även bilderna kan sägas ge intryck av detta det sista huvudsakligen analoga decenniet: man får känslan av att de idag skulle ha genomgått mer efterbehandling, få mer kontrast och livligare färg och att kraven kanske skulle varit något högre på komposition och motiv.

Interiörbilderna är ofta de mest intressanta: antingen för att ljuset är vad det är utan att nämnvärt påverkas av väder och sol, eller för att fotografen verkligen sett till att få skarpa dagrar och djupa skuggor.

Jag vet inte om jag lärt mig något nämnvärt, men kanske har jag blivit lite mer sugen på utflykt nästa gång jag åker hem. Och då är väl ändå målet vunnet?

Read Full Post »

Jag var inte riktigt beredd på att titelfiguren i Molières Don Juan skulle vara en så entydigt negativ figur: han ständiga kvinnoaffärer är mer hjärtlösa än spännande, och snarare än charmerande kvinnokarl framställs han som en gudlös libertin. Förvisso har han några inte helt frånstötande drag, som kroppsligt mod och den typ av charm som kan vara lustig fram tills dess att den inte längre drabbar fordringsägare och inbilska.

Handling och intrig är tämligen rudimentära: Moliére är snarare ute efter gapflabb än något annat, och greppar efter lite varjehanda: Don Juan får hantera två kvinnor han söker förföra samtidigt, kollra bort en fordringsägare, sparka lite på doktorers onytta, och till slut uppträda som hycklare på ett sätt som idag för tankarna till brun-utan-sol.

Till slut får dock hans kuschade tjänare Sganarello rätt, och Don Juans liv tar en ände med förskräckelse: pjäsen är tämligen explicit i att han direkt hamnar i rök och svavel, efter att ha getts klara chanser att bättra sig. Subtilt är det inte, och en något märklig avslutning på en huvudsakligen farsartad framfart, men å andra sidan verkar det inte oförtjänt heller.

Read Full Post »

Jag vet inte om jag förväntade mig så hemskt mycket av Lois McMaster Bujolds Penric’s progress: omslaget ger nästan intryck av att ha kunnat sättas samman för trettio år sedan (minst), och baksidestexten var kortfattad och huvudsakligen beröm av andra böcker från författaren. Jag vet inte heller om jag direkt knockades vid påbörjad läsning, men den löpte ändå på snabbt, och med den första av de tre kortromanerna som utgör boken avklarad var det tydligt att detta var en trevlig, om inte omstörtande bekantskap.

Unge Penric råkar en dag få överta en demon från en döende kvinna. Detta är något mindre alarmerande än det kan verka: han märks visserligen därmed som magiker, men detta är en syssla med mer prestige än han kunde hoppas på som yngre som till en fattig adelsman i en avkrok, och demonen med det lite väl övertydliga namnet Desdemona är måhända okynnig och otålig, men annars inte någon dålig person att ha i huvudet (och ibland i rösten).

Av de tre berättelserna handlar den första om hur Penric och Desdemona först möttes och lärde känna varandra, den andra om hur han och lokatorn Oswyld försöker jaga rätt på shamanen Inglis, som har besläktade men skilda förmågor och som verkar ha dödat en vän och försökt fly norrut, och den tredje om hur han tillsammans med Oswyld och en nådefullt behandlat Inglis försöker reda ut ett mord på en magiker. Det är alltså ganska begränsade äventyr: världen riskerar inte störtas överända, även om mord är allvarliga saker nog. Det finns knappt ens betydande politiska spänningar eller andra hot; de flesta människor man möter är i stort sett välmenande och rationella.

Kort sagt: detta är fantastik för de som gillar andra världar men inte storskaliga händelser. Dessutom från en författare som vet hur man skall hantera sina verktyg och erfaren nog att inte försöka skriva en smartare berättelse än vad som krävs. Det är inte några delikat konstruerade mysterier, och även om de har tagit visst arv av detektivlitteratur så är de nog ändå mer av äventyr och utforskningar av vart de idéer som magisystemet byggts upp på kan leda.

Read Full Post »

Eftersom åtta år hade passerat var det kul att se ännu ett av Theos ockulta kuriositeter i form av Den magiska cirkeln – men skulle det kunna hålla stilen? Nja: mycket energi läggs först på att berätta att Theo ägnat flera år att söka efter Felicia, och tappat kontakten med gamla vänner, och nu har han hamnat inför rätta, stämd(?) av en brännvinsåklagare som slagit sig samman med hennes mor. Konstigt, och mest ett sätt att klumpigt påminna om vad som hänt förut fast med alltför mycket helt ovidkommande grejer (i bakgrunden skymtas dock en belgisk journalist tillsammans med en sjökapten, vilket är trevligt).

Huvudgrejen är istället hur ett par tokar med strömningskameror brutit sig in på Säter och där hamnat i en konstig ritual: en har dött, den andre har flytt, och den unge som fått följa med som pris i något lotteri är tydligen besatt. Det hela slutar dock ovanligt illa: en galning med svärd, en mumie med makt och vaga planer, och en förtärande ande innebär alla trubbel på olika sätt.

Tecknarstilen är vad den alltid varit (med något olyckligt undantag), men berättandet är lite halt: handlingen med Felicias mor verkar rätt poänglös och löses till slut mest upp i intet, den större berättelsen verkar ha i alla fall ett hål av Säterformat, och Amir Kairo fortsätter att vara en skurk som egentligen verkar göra mer nytta än skada.

Read Full Post »

Older Posts »