Feeds:
Posts
Comments

Archive for februari, 2020

William Blakes poetiska rykte vilar i huvudsak på sådant han själv troligen inte ansåg som särskilt viktigt: det verk han främst förknippas med, vanligen kallat »Jerusalem«, skrevs för ett förord han inte tog med i alla de tryck han gjorde av verket i fråga, och de samlingar kallade Songs of Innocence och Songs of Experience, som han någorlunda lyckades hitta avnämare för under livstiden, var inte alls den sorts profetiska uppenbarelseböcker han annars huvudsakligen verkar offrat sin skaparmöda på, även om den mest kända dikten ur dessa, »The Tyger«, faktiskt är en poetiskt lödig framställning av teodicéproblemet.

Blake var egentligen graverare till professionen, och försörjde sig så. Sina egna skrifter tog han fram med en egenuppfunnen metod, som tillät honom att på samma tryckblad blanda text och grafik, som sedan kunde färgläggas. Arbetet var förvisso långsamt, men resultatet är ofta mycket vackert, speciellt som han var skicklig grafiker. I The complete illuminated books har alla hans sådana verk samlats: det är egentligen först med senare tids tekniska framsteg som Blakes ursprungliga visioner kunnat återges rättvist till en större publik.

I de religiöst inriktade skrifter som dominerar volymen laborerar han istället med intrikata teologiska framställningar, där detaljerna ändras men vissa gestalter återkommer, som Orc, en revolutionär ande, Urizen, en demiurgliknande figur, det rena förståndet och den fjättrande religionens upphov, samt profeten Los. Världsbilden är Swedenborgskt och gnostiskt färgad, bibelns berättelser hålls för en korruption av den sanna historien, och den organiserade religionen är en tvångströja människorna lurats in i.

Den poetiska framställningen är något utmattande, med diverse namn på olika mer eller mindre välvilliga andar och kosmologiska beskrivningar och mytologi, och allt känns tämligen dött, svårt att anknyta till. Ibland blir det förryckt storslaget, som när samtida händelser omvandlas till mytologiska (så till exempel amerikanska befrielsekriget i America: a prophecy) eller tänkare som Locke, Newton och Voltaire åkallas som en sorts demoner; Milton ges till och med titelrollen i en av skrifterna, även om han knappast går att skilja från de övriga symboliska makterna.

The complete illuminated books är en bok mer för konst- än poesiälskaren. Även om poesin fortfarande kan njutas, så gör formatet det svårt och bristen på kommentarer att texten är svårarbetad. Att trycket utsökt återger originalen gör inte att detta blir mycket lättare att läsa, för även om den handstil Blake uppvisar inte är svårtydd annat än undantagsvis så gör färgerna att kontrasten blir lidande. Texten finns också utskriven i noter i slutet av boken, men hur man än väljer att hantera den blir läsningen långsam och syftet att tillgängliggöra text och bild som en helhet lyckas inte helt.

Read Full Post »

Det framgår rätt snart av Lorraine Cinks Powers of a girl att jag inte är avsedd målgrupp. Detta icke på grund av att den skulle rikta sig speciellt till tjejer, ej heller för att den behandlar Marvels superhjältinnor (detta visste jag naturligtvis redan), utan för att den är skriver för yngre, på den sorts prosa som tycks utgå från att sådana är svagsinta.

Upplägget är annars enkelt och bra: på fyra sidor, varav en används till ett snyggt porträtt utfört av Alice X. Zhang, som också försett boken med mindre bilder, presenteras någon viktig kvinna i Marvels värld, med sammanfattning av superkrafter och tränade färdigheter och en kort biografi. Jättebra för den som undrar vem som skall läsas om härnäst, eller bara undrar lite vagt hur förvrängd Marvels idé om de nordiska gudarna är (tämligen, men inte värre än andra omtolkningar).

Det som är problemet är tonfallet. Förutom tron att man för att fånga ungdomar måste skriva som de pratar, eller skriver, inbördes, så är texten på det hela taget rätt flåsig av beundran: även när det erkänns att vissa av hjältarna gjort misstag så omvandlas detta oftast ganska raskt till att detta bara visar att de är mänskliga, eller att de inser detta och rättar till problemen. Tillsammans med en klar vilja att dra fram »lärdomar« för genomlysning undrar man lite om den egentliga målgruppen kanske är lärare och föräldrar, som av stilen kan ledas att tro att de hittat något som är menat för ungdomar, och sedan förevisas alla dessa moralkakor och därav sluter sig till att serier är utmärkta ting att sätta i händerna på sina avkommor.

För den mindre fördomsfulle läsaren som kan skrapa bort dessa klibbiga partier finns det dock en del att hämta så att man bättre kan förstå allt vad som nu försiggår i Marvels underliga värld(ar). Och bilderna är som sagt utmärkta.

Read Full Post »

Handlingen i Champions fortsätter vara hoppig. Del två, The freelancer lifestyle, ser till en början ut att handla om hur de får ett gäng nihilistiska legohejdukar, Freelancers, på halsen. Dessa är fem unga, penninghungriga och tämligen skrupelfira, har superkrafter och verkar till en början vara rätt rimliga som återkommande fiender. De har dock knappt mötts innan vi far iväg åt ett helt annat håll, där Viv Vision först fått utegångsförbud, men sedan ändå på egen hand åker iväg och stöter på en annan ung hjältinna; det är oklart vad syftet egentligen är med det hela och om det skall ta vägen någonstans.

Sedan blir det värre: vi hamnar i någon övergripande historia om hur Hydra tagit över USA, och hur det kvarvarande laget (Mrs. Marvel är försvunnen, Nova är i rymden och Cyclops med X-men) försöker hjälpa en grupp omänskliga som satts i interneringsläger, och sedan leder en räddningsoperation i ett tydligen totaltförstört Las Vegas, där även andra unga hjältar är med och letar. Och sedan, till sist, har vi ännu ett »månadens problem« med en skurk som kan styra känslor och krafter som resonerar och vänskap och osäkerhet.

Inget av äventyren är egentligen dåligt i sig (även om berättande in media res här är störande), med helheten är för spretig. Utöver biten med frilansarna känns mycket av det känns tyvärr som det kunde berättats i något helt annat sammanhang. Att berättandet i enskildheter ibland också är förvirrande och ogenomtänkt hjälper inte.

Read Full Post »

I Montmartre sent på natten rör sig främst de halvt eller helt utstötta, narkomaner, bögar, prostituerade, strippor; deras kunder, män som fortfarande är ensamma efter nattklubb; polisen som går sin rond; en strypmördare. En av stripporna söker mod i alkoholen och går in på polisstationen för att berätta om ett planerat mord på en grevinna. Nästa dag är hon död, och snart hittas även en nedgången grevinna död. Detta gör att kriminalpolisen får börja söka.

Maigret på nattklubb är stundom obehaglig. Inte för att det finns snaskiga detaljer kring döda kroppar, utan för att den värld kommissarien rör sig i är så genomsjaskig. Prostitution och narkotika är inget som upprör, det är acceptabelt att använda en narkoman som ovetande lockbete för att få tag i en mördare och ingen tycks finna det underligt att Maigret när han vill få upplysningar av en cabaretägare sätter sig och dricker med honom och ser unga kvinnor åma sig. Samtidigt är det inte helt och hållet cyniskt: dansarna är utnyttjade anställda, men inte slavar, och även om narkomanerna är föraktade så är det inte helt berövade sin mänsklighet. Ibland tycks det idag närmast oskuldsfullt, som när olika personer förundrar sig över att en strippa rakat av sig könsbehåring.

Maigret är inte någon överslug detektiv som lägger samman obetydliga detaljer för att entydigt lista ut vem som är skyldig. Han arbetar med metod och människor, och med en hel stab av poliser som får ta otacksamma uppgifter. Resultatet är inte djupt tillfredsställande som när Holmes eller Poirot förklarar vad som hänt, men å andra sidan närmare en riktig vardag.

Read Full Post »

Wintersmith känns som den är längre än den borde vara. Tiffany Aching har hoppat in i den mörka morrisdans som skall dra fram vintern (personifierad i titelns smed), och han har fått ögonen på henne och tror att hon är Sommarfrun, hans varma motpart. Så långt, inget underligt: Tiffany får med hjälp av farmor Vädervax och Nanna Ogg försöka lista ut hur historien skall föras till ett slut där sommaren kan återvända.

Det som får boken att kännas lång är att den också fortsätter berätta om Tiffanys fostran till häxa: hur hon hjälper ännu en gammal, lite underlig häxa ingen annan riktigt verkar stå ut med, och hur de andra unga häxorna också kommer närmare att behöva stå på egna ben utan någon som vakar över deras axel. Inte helt lätt, speciellt om man fått lära sig att häxkonst mest handlar om trolleri och inte om människor. Även om detta också är en god berättelser, så gör det att boken saktar ned ganska ordentligt. Att man får se mer av Vädervax och Ogg är i sig roligt, speciellt när andra försöker varna Tiffany för Oggs … robusta … karaktär men i alltför inlindade termer, men de bidrar också till att fokus flyttas från handling till Tiffanys utbildning.

När det sedan är läge att få vintern att ge sig av får Tiffany väntad hjälp av Nac Mac Feegle, och lite mer oväntad hjälp av baronens son Roland, som hon tidigare räddat och nu brevväxlar med, men som absolut inte är hennes unge vän. En lång vinter kan kanske härdas ut, men vad gör man när den får för sig att den är människa, och har förälskat sig i någon?

Read Full Post »

Från Institutet för språk och folkminnen kan man beställa många skrifter, bland annat ur serien Sveriges ortnamn, specifikt Ivar Lundahls Ortnamnen i Skaraborgs län. Eftersom länet är stort och mitt intresse för exempelvis Åse och Vartofta härader är begränsat tänkte jag därmed nöja mig med de närmast min hemort, samt inledningen och delen som behandlar naturnamn. Eftersom min kommun omfattar delar av fyra härad blev det likfullt en del läsning, ehuru det aningen avlägsna Skånings härad fick utgå (möjligen kommer en komplettering göras med detta samt Vadsbo, varifrån delar av släkten stammar). Därmed återstår ändå tre härad med aktningsvärd historia: Barne, varifrån en gång allt land från Varaslätten till Göta älvs mynning administrerades, Laske, en gång hem för Vidhemsprästen som lät nedteckna äldre Västgötalagen, samt Viste, varifrån Stenkilska kungaätten stammade.

Nu är det långt från alla namn som tas upp som har sådan aktningsvärd ålder: många är gårdsnamn tagna efter någon ägare på 1700-talet. För den som vill ha saker att fundera på finns det dock gott om dunkla syftningar, okända ordstammar, oregelbundna ändelser och annat mystiskt – varför kallas Månsarudssjön i en uppteckning från 1744 »Gråt Elgen«? Hur skall man tolka namnet »Emtunga«? Vem var den Dionysius som byggde nytt i Skarstad socken och vars namn nu är nästan oigenkännligt i Dönstorp?

Underbarast av alla namn är dock möjligen den i Essunga socken belägna Förbudna skogen – första ordet är en participform av »förbjudna«, varför vi har hamnat i rena Harry Potter. Konkurrensen är dock hård, bland annat av utloppet från Simsjön, som kallas Fläskgraven, då en fru Ingeborg Gylta på 1600-talet skall ha sprängt upp den med »eld och fläsk«.

Även om ortsnamnsstudier nog i allmänhet är tämligen mödosamt arbete med att jämföra språkformer och terräng, så finns det helt klart också utrymme för de mest fantastiska inblickar i forna tiders verklighet.

Read Full Post »

Jag undrar om inte syftet med Rat Queens är att ständigt bli allt mer utflippat. Volym fem, The colossal magic nothing, fortsätter ungefär där volym fyra slutade (efter en kort historia om orc-Dave) med nya, underliga äventyr med psykedeliska jättepaddor och en teckningsstil som härmar 70-tals-tecknat som låtsades vara för barn, och sedan med skumma hipsterkockar och underliga svampar. Sedan dyker det upp en konstig blå trollkarl i gult och lila, och så verkar plötsligt Violet vara borta och glömd av alla utom Betty.

Sedan är vi helt plötsligt en tjugo år in i en alternativ framtid, Violet, Dee och Betty möts upp för att undersöka märkliga händelser i utkanten av Violets landområden, och sedan blir det ännu underligare.

Även om stilen blir allt bättre, med underliga minnessekvenser och annat gjorda i helt annan teknik, och historien kanske inte är helt obegriplig när man tar den i sin helhet, så tvekar jag aningen om Rat Queens egentligen har något att säga, eller om historien bara kommer fortsätta undergräva vad som precis sagts och presentera nya sanningar. Sådant är svårt att orka med i längden.

Read Full Post »

På Bokmässan kom jag bland annat över ett parti med några av Georges Simenons Maigret-böcker, däribland Maigrets första fall. Möjligen borde jag inte börjat med denna, eftersom den uppenbart inte var den som skrevs först: det hänvisas ofta till framtida vanor hos mannen som här bara är kriminalassistent vid ett poliskontor, och som en natt får motta ett vittnesmål av en flöjtist som råkat gå förbi ett hus och genom ett öppet fönster fått höra ett pistolskott och ett rop på hjälp.

Huset visar sig tillhöra en familj som gjort sig rik på kaffehandel, och Maigret får snart en lektion i praktiskt polisarbete: undersök, men orsaka för allt i världen ingen onödig skandal i en fin familj där din kommissarie umgås. Ohövliga rikemän, deklasserade grevar, spetsbovar i getskinnspäls och tavernaägare som bjuder på calvados kantar utredningen, som till slut mynnar ut i en förklaring som gör att det hela förklaras, men inte sonas.

Maigret är, trots personliga egenheter, inte någon utredare av den osannolikt skarpsinniga sorten, utan nöter sulor och munläder minst lika mycket som hjärnceller. Trots att det sker mord, hans överordnade vill att allt skall täckas upp och att han hamnar bland prostituerade och småskurkar tycks det hela ändå ganska snällt: den typ av bok som kan placeras intill en solstol på någon semesterort.

Read Full Post »

Catherynne M Valentes Mass Effect: Annihilation kan möjligen vara det sista som kommer släppas från serien. Andromedas genomusla rykte ger inte stort hopp om att mer berättelser kommer förläggas där, och i vintergatan finns stora frågetecken om hur slutet på Mass Effect 3 skall hanteras. Så vad är då detta sista rop från en framtid som aldrig blir av?

De som spelat sig till slutet av Andromeda kommer kanske ihåg att man kunde lyssna till ett nödrop från ännu en ark, med quarier och andra folk från vintergatan, ett rop som varnade andra att hålla sig undan. Här får man reda på varför: ett virus har spritt sig bland de nedfrysta nybyggarna, och skeppet har endast indirekt kunnat upptäcka det och väcka en grupp för att ta reda på vad som hänt. Detta anses underligt på mer än ett sätt: virus borde inte kunna sprida sig under kryosömn, och det går inte att hitta något fel i skeppets programvara. Eftersom det är en ark, mest menad att transportera frystankar, finns heller inga större möjligheter att analysera viruset och ta fram en kur.

Tyvärr skulle man önskat sig en starkare avslutning: historien vill aldrig riktigt ta sig, och man fastnar aldrig riktigt för de som försöker hantera nödläget, delvis för att de är som ett dåligt skämt med lite väl mycket stereotypa reaktioner (och undantaget, en elcor som gillar Shakespeare, är snarast ett uttryck för ett annat stående skämt). Att förklaringen till vad som pågår är typisk fuskvetenskap bidrar inte heller: man lika gärna fuska fram egen biologi som alternativ till Newtonsk fysik och rymdmagi, skall man göra det bör man använda det för mer än att få historien att gå ihop på slutet.

Så, visst finns det vissa intressanta idéer, men i slutändan blir det inget bra av det hela, och eftersom hela syftet mest verkar vara att få något ut av en historia som togs fram för att vara en nedladdningsbar expansion till ett spel som snabbt övergavs så finns det egentligen inget annat att locka fram intresse heller. Tyvärr.

Read Full Post »

Carl Michael Bellman är knappast en av de lättare författarna att skriva en biografi över: de källor som finns är få, eller svåranvända. Vi vet naturligtvis sådant som rör hans borgerliga karriär, och det finns mängder av dikter kvar, eftersom han tycks ha skrivit dem nästan tvångsmässigt: till och med hans prosa drar ibland iväg och börjar rimma. Eftersom han med Olof Lagercrantz ord sjöng  »med till hälften bortvänt ansikte«, så kan vi ta mycket litet av vad som skrev för dess egna tankar: någon gång, när han skriver om familjen, så kommer vi kanske närmare honom, men för det mesta inte.

Det är således ett stort arbete som ligger bakom Carina Burmans Bellman. Biografin. Oändliga mängder dikt måste ha lästs, liksom gamla krognotor, protokoll från tullverk och nummerlotteri och riksdagar, utdrag ur folkbokföringar, suppliker och brev. Och all sekundärlitteratur: Burman står naturligtvis lika lite som andra skickliga forskare helt på egna ben, utan har tagit hjälp av de som kommit före. Allt detta har utmynnat i sjuhundra sidor biografi, varav knappt hundra fotnoter. Gediget var ordet, sa Bull.

Biografi, ja: detta är just en sådan, inte en genomgång av Bellmans främsta verk. De dyker upp, men främst när de illustrerar just hans liv, när han flirtar, när han supplikerar, när han någon sällsynt gång blir arg och driver ordentligt med någon. Burman följer så gott det går Bellman genom olika delar av hans liv: hans arbete, hans diktning och framföranden, hans umgänge, hans kungavurm, hans familj. Ofta fylls det på med utläggningar om vänner och företeelser, så att läsaren lär känna även hans omgivning: de som hjälpte honom, de han någon gång kunde hjälpa, de som motarbetade honom. En av senare var initialt Kellgren, efter att denne attackerat först, och det är till bådas heder att de sedan lyckades sluta fred och samarbeta över ett av svensk litteraturs storverk, Fredmans epistlar.

Burman lyckas hålla intresset uppe nästan hela tiden: man ömkar för den stackars ekonomiskt oförmögne Bellman, som precis lyckas hålla näsan över ytan, i alla fall så länge Gustaf III finns där i bakgrunden.  Man ler åt hans vers, åt hans brist på decorum, men också åt hans starka vänskap. 600 sidor text hade kanske kunnat vara färre, men varför skulle man vilja önska det?

Read Full Post »

Older Posts »