Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Noveller’ Category

Jag vet inte om jag förväntade mig så hemskt mycket av Lois McMaster Bujolds Penric’s progress: omslaget ger nästan intryck av att ha kunnat sättas samman för trettio år sedan (minst), och baksidestexten var kortfattad och huvudsakligen beröm av andra böcker från författaren. Jag vet inte heller om jag direkt knockades vid påbörjad läsning, men den löpte ändå på snabbt, och med den första av de tre kortromanerna som utgör boken avklarad var det tydligt att detta var en trevlig, om inte omstörtande bekantskap.

Unge Penric råkar en dag få överta en demon från en döende kvinna. Detta är något mindre alarmerande än det kan verka: han märks visserligen därmed som magiker, men detta är en syssla med mer prestige än han kunde hoppas på som yngre som till en fattig adelsman i en avkrok, och demonen med det lite väl övertydliga namnet Desdemona är måhända okynnig och otålig, men annars inte någon dålig person att ha i huvudet (och ibland i rösten).

Av de tre berättelserna handlar den första om hur Penric och Desdemona först möttes och lärde känna varandra, den andra om hur han och lokatorn Oswyld försöker jaga rätt på shamanen Inglis, som har besläktade men skilda förmågor och som verkar ha dödat en vän och försökt fly norrut, och den tredje om hur han tillsammans med Oswyld och en nådefullt behandlat Inglis försöker reda ut ett mord på en magiker. Det är alltså ganska begränsade äventyr: världen riskerar inte störtas överända, även om mord är allvarliga saker nog. Det finns knappt ens betydande politiska spänningar eller andra hot; de flesta människor man möter är i stort sett välmenande och rationella.

Kort sagt: detta är fantastik för de som gillar andra världar men inte storskaliga händelser. Dessutom från en författare som vet hur man skall hantera sina verktyg och erfaren nog att inte försöka skriva en smartare berättelse än vad som krävs. Det är inte några delikat konstruerade mysterier, och även om de har tagit visst arv av detektivlitteratur så är de nog ändå mer av äventyr och utforskningar av vart de idéer som magisystemet byggts upp på kan leda.

Read Full Post »

När västfrontens kanoner upphörde sitt muller i slutet av 1918 innebar det inte fred i öst. Det sammanstörtande ryska väldet sönderslets i en oreda som knappt går att överblicka, och den arma befolkningen fick se sin värld sönderslitas av ständigt nya soldathopar. Budjonnyjs armé av kosacker var ena av dessa horder som drog fram över de östeuropeiska landskapen, lämnande olycka i spåren i Ukraina, Belarus och Polen.

Med på fälttåget in i Polen följde krigskorrespondent Isaak Babel, och han skulle senare omvandla sina upplevelser till den lilla boken Ryttararmén, en episodisk skildring av livet sett underifrån: hur de rått okomplicerade kosackerna plundrade, slogs, skändade, bråkade inbördes och tog sin långt in i Polen innan de slogs tillbaka. Det är ett landskap av fattiga bondbyar, bebodda av såväl kristna som judar. Inget tycks riktigt respekteras: det är knappast någon revolutionär glöd som driver armén framåt, och även om berättaren möjligen har sådana anfäktelser så tycks själva det faktum att han kan drabbas av sådana märka honom som någon som i sinom tid kommer ätas av revolutionen.

Livet i ryttararmén är rått, kallt, blodigt, ofta kort. Kamratskap verkar inte riktigt finnas (i alla fall inte för vår något blödige och klumpige berättare). Revolutionens ledare skulle nog försöka rättfärdiga armén som en sorglig nödvändighet. Känslan man får är att den verkliga tragedin är att soldaterna ser på revolutionärerna på ett samma sätt.

Read Full Post »

Efter att han förlorat synen återvände Borge till poesin: tredje volymen med urval av hans texter översatta till svenska upptas liksom den första till väsentliga delar av poetiska verk. Det är inte direkt överväldigande nu heller, men den identitetsupplösning och oändlighetsmystik man tidigare sett är goda ämnen. Någon gång lyckas han först vagga in en i någorlunda säkerhet med fantastiska referenser för att sedan tyckas glänta på masken till ett stort mörker.

Mer intressanta är dock novellerna: titelnovellen i Boken av sand är något av en variation på känt tema, men väldigt annorlunda. En liten pastisch på Lovecraft lyckas inte injaga samma skräck som denne, även om kärnan är där och skulle kunnat gjorts mer av: grundproblemet är nog att novellen skulle behövt mer massa och mer tid för skräcken att smyga på. »De trettios sekt« är en ny omgång påhittat kätteri, »Gåvornas natt« gammal förtjusning inför knivslagsmål på lokal, »Den andre« en till omgång hissnande inför fördubbling: allt gamla teman som man känner igen.

Däremot är »Världskongressen« tämligen spännande, speciellt när den förstrött markerar motvilja mot alla försök att få människor att representera typer snarare än sig själva: de tankarna hade nog kunnat knådas lite mer, istället för att bara duka upp en historia om möte med flicka som inte söker äktenskap. »Skivan« och »Undr« är säregna fantastiska berättelser. »Mutan« visar på Borges något aviga sätt att skriva detektivprosa, även om det formellt inte är en sådan berättelse. Mest givande av alla är nog dock »Avelino Arredondo«, speciellt när man inte känner igen namnet sedan innan : då blir det närmast en isbergsberättelse, där man förstår att Avelino skall göra något speciellt, men inte alls vad.

I slutet finns även en del sakprosa. Främst transkriptioner av publika föreläsningar Borges höll i skilda ämnen: Buddhism, Den gudomliga komedin, poesi, drömmar, Swedenborg. Dessa tycks i allmänhet präglas av Borges speciella djupsinne, men eftersom de är muntliga framställningar blir de inte särskilt täta: det går inte att få så hemskt mycket sagt på vad som motsvarar tjugo ganska luftigt satta sidor. Att han upprepar sig, såväl inom mellan de olika serierna, förläts nog betydligt enklare av åhörarna än läsarna. Sedan kommer en längre samling texter om Komedin, som delvis fördjupar tankar från föreläsningarna men också bjuder på nya.

Borges är nog en författare som bör avnjutas i genomtänkta mängder: han har sina teman han varierar, men oändlighetsmysiken och identitetslekarna behöver nog antingen tas i stora mängder så man får variationerna tydligt för sig, eller i små så att det inte framstår som tröttsamma.

Read Full Post »

Det finns några andra publikationer kvar, men med A blink of the screen har jag nog läst alla de berättelser Terry Pratchett skrev för Skivvärlden. Egentligen var det bara ungefär hälften av texten om Skivvärlden som var oläst: den längsta berättelsen, »The sea and little fishes«, läste jag någon gång på gymnasiet i en period då jag var mycket mer intresserad av Robert Jordan och lånade en volym med en novell av honom i, även om det var en trevlig bonus att också läsa en Pratchettnovell i samma samling. Det finns även en del kortare berättelser om tiotalet sidor, samt en del annan kortprosa, som anteckningar från ett möte för att instifta en skåjtkår, eller Ankh-Morporks nationalsång.

Sedan finns ju naturligtvis också allt annat: juvenalia, andra korta berättelser när författaren börjar hitta sin röst (inklusive en tidig historia där Döden dyker upp, inte helt olik Skivvärldens men helt klart i vår värld). Detta tidiga är mestadels kuriosa, den typ av verk som skrevs för att publiceras i någon tidskrift men som det inte blev mer av, undantaget den av novellerna som senare utvecklades till en hel serie tillsammans med Stephen Baxter. Det är fantastik, eller i något fall satir. En del av detta är bra, men det är Skivvärlden som är det egentliga dragplåstret.

Jag har förvisso något lite kvar att utforska: böckerna för barn, de första vetenskapsböckerna (den jag läst var inte mycket att ha), troligen någon mer kuriosabok förutom de två som väntar på att läsas. Men i stort känner jag mig nöjd.

Read Full Post »

Huvuddelen av historierna i Dragon age: Tevinter nights hör hemma i någon skräckgenre: att jagas, att upptäcka en uråldrig ondska, att gå omkring i en nekropol fylld med de återväckta. Ett par är snarast detektivarbete: 8 lönnmördare ensamma på en ö, och någon vill döda de övriga, ett mord på en gammal mentor och mördare som är ute efter mer. Ett fåtal handlar om tidigare kända personer från Thedas, huvuddelen är nya. Ett par knyter an till varandra, några tycks än så länge inte ha något särskilt med någonting att göra.

Boken är nu ett par år gammal, en del av försöken att hålla spelarna vakna i väntan på nästa spel (fortfarande långt kvar). Det är en lång radda personer bakom, och de flesta har gjort ett fint jobb – det var bara en av historierna som kändes tröttsam, även om flera kanske inte riktigt är vad jag gillar. Några monster är gamla, men får en mer stabil förklaring. Andra är helt nya, oförutsägbara och svåra att förstå. Och bakom flera historier lurar han, Fen’Harel, som byggts upp som skurken i nästa spel, med magi så stark att den knappast går att stå emot, kunskap så djup att den knappt kan förstås. Några av personerna i boken kommer säkert vara bland dem som försöker stoppa honom, eller åtminstone dyka upp. Vi får se hur det lyckas.

Read Full Post »

De fyra arbeten som samlats under titeln Petersburgsnoveller är alla utmärkta, var och en på sitt sätt: de visar alla på Gogols medkännande och blick för det absurda, från den helt surrealistiska »Näsan« till den i huvudsak realistiskt psykologiska »Kappan«.

Sagda näsa borde sitta i Major Kovaljovs ansikte, men en hemsk morgon gör den inte det: istället upptäcker han att näsan numer iklätt sig statsrådsuniform och inte alls är villig att återvända till sin tidigare plats. En berättelse vars lugna saklighet inför de mest absurda lärt senare författare mycket.

Egentligen lika fantastiska är de hundar som konverserar och skriver brev, liksom att Spaniens nye kung skulle arbeta i den ryska byråkratin (å, denna byråkrati!). Att detta inte är verklighet står tämligen klart redan från titeln på »En dåres anteckningar«, men skildringen av en mans raska färd bort från verkligheten är ännu ett verk som banat nya vägar senare författare haft nytta av.

»Nevskij prospekt« är kanske den svagaste novellen i samlingen: två unga män ser varsin vacker kvinna på paradgatan och följer dem: konstnären upptäcker till sin fasa att den undersköna varelse han förtrollats av är sköka, och flyr in i drömmen: i sömnen kan han vara lycklig, på dagen är allt grått. Den unge löjtnanten hamnar istället hos en tysk hantverkare, och försöken att förföra dennes hustru går inte som han tänkt.

Slutligen har vi »Kappan«, om en riktigt sjaskig skrivare, som lever för sitt arbete tills han en dag upptäcker att han behöver en ny kappa för att skydda sig mot kylan. Något händer i honom, han tar alla sina besparingar för att få en riktigt vacker och bra ny kappa, men efter en kort triumf vänder allt i nattsvart.

Undantaget »Näsan« kan ingen berättelse sägas sluta lyckligt, och Petersburg framstår som en stad där de lyckade dricker champagne och övriga går under. Novellernas inflytande har varit enormt, och till skillnad från många andra föregångare står de sig gott än i dag: man kunde möjligen önskat sig att »Näsan« skulle varit något längre, men annars finns inte mycket att anmärka på.

Read Full Post »

En bok som berättar om olika episoder ur författarens liv, utifrån de olika grundämnen som påverkat dem vore en något osannolik framgång. Författaren är kemist, så idén är inte så långsökt som kan tyckas. Han är dock också överlevare från Auschwitz, och även om åren i det allt mindre fria Italien och i det tyska lägret i huvudsak hamnar i bakgrunden, så har de sannolikt bidragit starkt till framgången för Primo Levis Periodiska systemet.

Primo föds i en judisk (men mycket sekulär) familj i Turin, växer upp, utbildar sig till kemist, och även om hans utbildning avslutas efter att Mussolinis blivit så beroende av Hitlers stöd att raslagar införts så hittar han arbete och kan skapa sig en tillvaro. Katastrofen kommer med Salòrepubliken: då blir han partisan, men tillfångatas. Hur han hamnar i koncentrationsläger och överlever berättar han i huvudsak på annan plats, minst lika utrymme ges här åt episoder som i huvudsak kunnat hända vilken kemist som helst (han utbildas, listar ut problem i färgfabriker, söker försörja sig på att tillverka stannoklorid och får höra en otrolig historia om hur någon fått tag i en klump uran, som dock visar sig bestå av kadmium). En del av kapitlen är istället noveller, i vissa fall tydligt kopplade till episoder han berättar om, i andra inte.

Han skriver klart och rent, utan stora åthävor; bildspråk ägnar han sig åt främst vad gäller materien och anden: hur kemisten ägnar sig åt att omforma den tröga, ovilliga massan, ofta som detektiv: leta reda på källor till grundämnen, förstå varför något gått fel, hitta alternativa vägar. Det intellektuellt stimulerande i arbetet framgår klart. Man måste inte ha någon djupare naturvetenskaplig utbildning för att kunna läsa, men det skadar definitivt inte (möjligen kan den som också är kemist känna annorlunda).

Read Full Post »

Jag är inte helt säker på vad jag vill säga att Raymond Carvers What we talk about when we talk about love är en samling av. Noveller? Mja. Snarare fragment av noveller, som om han hört talas om isbergstekniken och tyckt att den var för mesig. Vi får möta folk på den amerikanska landsbygden: de jagar, fiskar, röker, ser sina äktenskap falla isär och blir småtokiga.

Boken klarar av sjutton berättelser på 134 sidor, så de är korta. Vanligen handlar det om ett par, som är i någon del av processen att avsluta ett förhållande (men det finns ett par undantag från den regeln också). Männen arbetar typiskt med något lågavlönat men inte alltför fysiskt, fruarna är hemma. Om någon någon gång tycks lycklig kommer det snart vara över.

Berättelserna kommer sällan någon särskild vart: vi får en känsla att det kommer gå åt helvete och varför, men inte så mycket mer. Behållningen ligger snarare i dialogen: varje replik låter verkligen som den kom ur munnen på en verklig människa: en husfotograf utan händer, en hemmafru som får reda på att makens och hans kompisar när de var ute och fiskade hittade en död flicka men valde att fortsätta campingturen och först ringa polisen när den var över, en man som varit otrogen och vars äktenskap ännu inte riktigt helt fallit i bitar.

Kort var det, och jag är nog faktiskt mest tacksam för det. Hade det varit dubbelt så många berättelser hade jag nog inte orkat. Hade de varit dubbelt så långa, men lika täta, så kanske den hade bättrats. Men kanske inte.

Read Full Post »

Andra delen av Tranans utgåva av Jorge Luis Borges verk samlar verk från åren 1945-1970: enstaka texter kan ha publicerats tidigare, men de ingick i så fall i de samlingar som här presenteras. Dessa samlingar är av flera slag: först ut är Alefen, som väl är vad man tänker sig som typiskt borgesk, med texter som tvekar mellan essän och novellen. Den har tidigare lästs och kommenteras därför inte ytterligare.

Sedan kommer Andra inkvisitioner, vilket är en serie korta uppsatser om diverse, vanligen litterära, ämnen, en serie skrifter med i huvudsak poesi, men även än kortare verk på prosa, och Brodies rapport, i huvudsak realistiska noveller med argentinskt tema, och så på slutet en handfull ströskrifter som inte upptogs av Borges i någon samling under hans livstid.

Med så varierade texttyper är det inte att undra över om kvaliteten varierar. Naturligtvis finns det också något av förväntningarnas makt här: ju närmare en text kommer idén man har av Borges, ju bättre kommer den uppfattas (möjligen är detta något av hönan och ägget, för ryktet kan ju överensstämma med förtjänsten). Således är poesin ofta ointressant, kortprosan hinner aldrig riktigt samla sig innan det är för sent, och även om de argentinska novellerna har gott om lokalfärg och ofta är intressanta av åtminstone denna anledning, så är de knappast något att bygga ett världsrykte på.

Om vi skall fortsätta på det inslagna spåret och i viss mån kritisera även det som är riktigt gott – det fantastiskt och det litteraturhistoriska, båda behandlade med samma svalt intellektuella prosa – så märks en viss tendens att upprepa sig. Borges var fantastiskt beläst, kännare av bland annat nordisk litteratur, men som han själv erkände var hans ämnen ofta likartade: labyrinter, knivslagsmål, oändligheten. Möjligen är det bara den relativa ovanligheten i att sysselsätta sig med dem som får ämnena att framstå så tydligt i läsarens sinne. Aningen värre är en tendens att även upprepa tankegångar eller hela textstycken, vilket framstår extra tydligt i en samling likt denna.

Det finns mycket gott att förundras över här, och det är onekligen en förbättring att det nu finns den här typen av samling som möjliggör bredare botanisering än de båda novellsamlingar som annars är vad som tryckts de senaste åren, men frågan är ändå om inte detta är lite mer ambitiöst än vad som riktigt kan motiveras.

Read Full Post »

Idag är han nöstan okänd, men en gång placerades han självklart mellan Bellman och Strindberg i raden av Stockholmsskildare, en av den svenska prosans stora företrädare. Han har sjunkit ned i glömska, möjligen uppmärksammad av flanörer längs Klaragatan som undrat över vems byst som står där framför Östra Real med epitet »Stockholmslivets skildrare«. August Blanche var författare, sällskapsmänniska , skådespelare, liberal och vältalare. Han utgav flera samlingar med noveller, med material hämtade ur verkliga livet: Blanches eget, och de original som befolkade Stockholm, i synnerhet i författarens ungdom.

Svenska Akademien utgav 2016 en samling av hans noveller under titeln Marmorbruden, under redaktion av Elisabeth Mansén, med förord av Per Wästberg. Undantaget de hämtade från En skådespelares äventyr så är de endast löst sammanfogade av någon ramberättelse; flera av novellerna sägs vara skrivna av en viss person, men innehållet är varierat. Det Blanche skildrade var i huvudsak folkets Stockholm: de vi möter är i huvudsak skolpojkar, präster, arbetare, skådespelare, hantverkare, jurister, bodknoddar, servitriser och kungliga sekreterare. Ädlingar dyker förvisso upp, männen ofta som skurkar och förförare, fröknarna som föremål för uppvaktning, ty skulle de inte gjort de hade det varit konstigt i detta gamla Stockholm, där samma kvarter, samma hus kunde inhysa folk ur alla samhällsklasser och där Blanche till synes kände alla.

Historierna ter sig ofta närmast som skrönor: de olika originalen må ibland leva i misär, men de har alla någon form av stolthet, och inte ens när han försöker skrämma sina läsare med historier om ädlingar som söker förgripa sig på väna jungfrur eller spetsbovar som bestjäl hederliga män eller hotar små gossar, så slutar det med annat än att rättvisa skipas någorlunda, även om polisväsendet annars kan skildras som lustigt, småkorrupt och ineffektivt.

Det hela är djupt försänkt i 1800-talets Stockholm: namn på personer är ofta autentiska, någon gång (främst vad gäller ädlingar) lätt maskerade. Gator och hus beskrivs närgånget, och man kan följa Blanches figurer exakt i spåren; i vissa fall i verkligheten, i vissa fall endast på kartan sedan landhöjningar, esplanadsystem och Norrmalmsregleringar farit fram med mer eller mindre milt handgrepp. Eller, ja, »Stockholm« kanske inte är helt rätt: det är i huvudsak de norra delarna av staden, vi rör oss i, Klara, Ladugårdslandet och Djurgården, någon gång Gamla Stan, aldrig Söder eller Kungsholmen.

Som berättare framstår Blanche som rätt enkel: han har hand med komiska berättelser, ungdomliga upptåg och original, men är mindre händig när det gäller kvinnor (som sällan går bortom de sedvanliga stereotyperna: oskuldsfull fröken, god gumma, älskande mor, någon gång förförerska). Han är något sentimental, lätt att jämföra med Dickens, men ändå klart svensk. Glömskan är i det här fallet inte välförtjänt.

Read Full Post »

Older Posts »