Kan man verkligen skriva en bok om frillor? Är inte bara »frilla« gammelsvenska för »mätress«, en älskarinna att roa sig med som kungar tar för att stå ut med sitt politiska gifte? Nej, hävdar Pia Gadd i Frillor, fruar och herrar – en okänd kvinnohistoria (»okänd« får man ta med lite salt: med tanke på vilka ungar som kom ut ur sådana förhållanden har det inte kunnat sopas undan hur som helst), frillan hade tvärtom en åtminstone halvofficiell status, och syftade inte enbart till att kungar och prinsar skulle få roa sig i sängen. Frillobarn sågs under lång tid som åtminstone halvt officiella, och var till en början varken bättre eller sämre än andra ungar (de flesta av Norges och Danmarks tidiga kungar var frillobarn. Svenska förhållanden vid samma tid är för dunkla för att frågan ens skall vara värd att ställas).
Alltså: frilla blev man genom att den unge ädlingen i fråga avtalade så med ens föräldrar. Man fick därmed tillräcklig status för att till exempel kunna vistas vid eller till och med vara den främsta vid ett hov. Barn man fick hade man rätt att ta hand om i ett fåtal år, sedan skulle de uppfostras av faderns familj. När ädlingen tröttnat på en eller skulle gifta sig avdankades man med ett par större gårdar, och giftes vanligen bort med någon ädlingen närstående lägre adelsman. Eftersom frillorna typiskt kom från hyfsat välbeställda men ändå inte speciellt ansenliga familjer– fadern var vanligen präst eller borgare – fick de sig en stark statusskjuts, liksom hela familjen. Två gånger blev frillor till och med drottningar, låt vara att det inte varade mer än ett par veckor av olika skäl.
Gadd beskriver detta system tämligen väl, med fart och snärt, även om man kan hitta ett par saker att anmärka på, främst den gamla idén om ättesamhälle – »dess förekomst har ibland avfärdats som en myt eller som en lärd konstruktion« enligt NE – men även påståenden om att Johan III skall ha varit Gustav Vasas favorit, en uppgift direkt från hans egen propagandamaskin. Nå, huvuddelen verkar i varje fall vila på solid grund, och förutom en förklaring av frilloväsendet får man även otaliga exempel, främst ur nordisk historia (i republiken Island var det till exempel vanligare att högättade män tog sig frillor än äkta hustrur, eftersom de senare måste sökas i samma sociala skikt och det var viktigare att binda de fria bönderna till sig än andra stormän). På slutet kommer så en fundering om varför systemet försvann, som tyvärr svävar ut och blir något av en anklagelseakt mot den medeltida kyrkans rätt bisarra äktenskapslagar. På det hela taget är det dock trevlig läsning om kvinnor som annars mest uppträder i historiens marginaler.
