Från heian-tiden i Japan stammar några av landets främsta klassiker; förutom Berättelsen om Genji främst Sei Shōnagons Kuddboken. Det är inte riktigt en dagbok, utan snarare en hybridisering med anteckningsbok. Förutom skildringar av verkliga händelser, nyligen timade såväl som åminda, finns det vad det verkar scener av fiktion, samt listor: listor över vad som är trevligt eller sorgset eller skrattretande, listor över titlar, och framför allt: listor över platser. Tidens förfinade poesi byggde i hög grad på hänvisningar till tidigare dikter, och gärna till platser som på så sätt laddats med innebörd, och Sei Shōnagon tycks ha funnit stort nöje att ställa upp listor över sådana (hon var dotter till en av tidens stora poeter och vad det verkar långt från oäven med penseln själv).
Huvuddelen av de mer dagboksliknande inslagen har att göra med kejsargemålen Teishis hov, där Sei Shōnagon var verksam som hovdam. Hon beundrar uppenbarligen Teishi, på ett sätt som framstår på gränsen till dyrkande, och många av skildringarna visar fram Teishi som omtänksam och snäll – kanske ett sätt att försvara henne efter att hennes stjärna sjunkit när hennes far dog och ersattes som den starke mannen i staten av sin bror, som istället förde fram sin dotter som kejsargemål (månggifte var vanligt).
Annars är boken mycket lättsam: det är få tunga ämnen som rörs vid, och många skildringar avslutas med en kommentar om att det hela var »mycket trevligt«, alternativt »mycket roligt«, även om den moderne läsaren kan behöva titta bland noterna för att få reda på exakt var skämtet låg. Dessa är tyvärr inte i form av fotnoter, och vad värre är, de är inte utmärkta i texten, vilket gör det svårt att få reda på exakt när man bör bläddra framåt och läsa mer. Sei Shōnagon är visserligen snobbig och kan inte förstå fattiga (vid ett tillfälle mot slutet är hon direkt grym mot en stackars man vars hus brunnit ned), men man tycker ändå om henne för att hon är livfull och faktiskt rätt rolig.
Lämna ett svar