I inledningen till The story of English in 100 words säger David Crystal att syftet är att försöka nå en kompromiss i historieskrivningen, så att man inte likt normala översiktsverk i språkhistoria missar träden för all skog, eller råkar ut för det omvända som ofta sker med olika böcker om intressanta ord. Istället skall ord presenteras i en ordning som någorlunda motsvarar den de vann burskap i engelskan i, och de skall vara valda för att kunna säga något om den övergripande historien.
Gott så, och visst får man en viss känsla för skogen, men faktum återstår att det är en bok som utgår från enskilda ord och deras avläggare, så även om man får en viss känsla för det kringliggande landskapet är det en något suddig sådan, inte stort bättre än vad man skulle få av en snabb översikt på en tjugondel av utrymmet.
Inte för att detta drar ner det samlade intrycket: även böcker om enskilda ord är intressanta saker, och det finns en hel del att hämta här – jag gillar som exempel ordet »ink horn«, som valts för att symbolisera 1500-talsstrider mellan de som ville införa så många klassiska ord som möjligt, och deras motståndare, som i strid för den rena engelskan sade att deras motståndare var så långrandiga att de stank av bläck. Andra ord har valts för att de är lånord från en speciell krets, för deras koppling till Bibel-översättningar, för att de är lexikala fraser, för att det möjligen är det tidigaste belagda engelska (anglosaxiska) ordet (»roe«, ›rådjur‹, för den intresserade), för att det är en förkortning, eller fördubbling, eller kopplat till modern teknik, eller ett varumärke som lexikaliserats.
Det är för det mesta hyfsat rappt, ibland med oväntade insikter (nu vet jag att Theodens »Meduseld« betyder ›mjödhall‹, och slipper bry mig med underliga kopplingar mellan grekiska monster och lågor), någon gång möjligen lite väl kort, men aldrig tråkigt. Är man intresserad av ord, i synnerhet deras etymologi och laddning, så är det här en trevlig liten bok, men långt från omistlig.
Lämna ett svar