Lite märkligt är det att det mest kända citatet i Bhagavad-Gītā inte ens går att känna igen i Martin Ganstens översättning: tydligen så sanskrit ett av de språk som inte nöjer sig med en möjlig översättning när det skall överföras till svensk tunga, och i citatet som associeras med atombombens fader Robert Oppenheimer beskriver sig därför Krishna här som tid snarare än död, även om han fortfarande förstör världar.
Det är heller inte typiskt för verket i stort, även om Krishna visserligen flera gånger beskriver sig själv för furst Arjuna där denne sitter i sin stridsvagn, i former som närmast drar åt en sorts monoteism. Krishna sägs vara utanför och inuti världen, beständig bortom skapelse och förstörelse, medan andra gudar bara är av världen. Människans mål sägs vara att nå fram till honom, genom att lossa bojorna till världen: inte genom ren asketism och oagerande, men genom att inte länga känna sig bunden till något i den.
Sätten att göra detta på är yoga, och det finns två sätt: genom intellektuellt begrundande, eller genom operosnlig pliktuppfyllelse: man skall agera för att det är rätt, inte för att det skall ge en världsliga fördelar. Huvuddelen av boken beskriver variationer på detta, eller variationer på temat hur korrekt agernade leder en närmare Krishna medan fel tänkande håller en kvar i lidelse eller till och med får en att sjunka ned i mörkret.
Som vanligt med religöst-filosofiska texter tvivlar jag starkt på att jag egentligen förstått vad poängen riktigt är, eller om jag gett olika selar rimlig vikt i förhållande till varandra. Det är också bara precis så poetiskt att man kan läsa utan att tråkas ut (vilket i och för sig är en klar bättring jämfört med t.ex. Bibeln), med ett par bättre partier. Jag har i vilket fall läst tråkigare böcker, och sådana med långt mer obehagligt tankeinnehåll (även om det finns en del sådant här också).
