I baksidestexten till Anders Bodegårds översättning av Madame Bovary görs anmärkningen att man inte bör läsas enbart som berättelsen om en kvinna som förläst sig på billiga kärleksromaner, och ses lika mycket som en roman om skrivande. En sådan betoning förefaller vara i viss mån hämtad från moderna litteraturvetare som finner sig sent anlända till festen, med i huvudsak skalkar kvar att gnaga på; det verkar ungefär lika vettigt som att hävda att en bok om en nutida person handlar om telefonanvändande.
Sedan är ju frågan om man överhuvudtaget bör se Emma Bovary som förläst, ännu en i raden av Cervantes förvirrade hidalgos efterföljare. Denna oförmåga att skilja fiktion från verklighet tycks i så fall ha urvattnats ännu något, för Emma har inga som helst problem att se den materiella verkligheten – hennes blick för den är snarast alltför skarp. Det är bara människorna (eller rättare sagt: männen) som hon försöker att passa efter böckernas mallar. Resultatet blir dock långt värre än för några av hennes föregångare, för Emma Bovarys bok är en tragedi. Det är dock inte männen som direkt orsakar fallet, utan att hon så totalt går upp i sin kärlek till dem att hon börjar överkonsumera och helt tappar greppet om finanserna (Emma är precis den sorts person som skulle ta SMS-lån), vilket till slut leder till undergången.
Men för att börja om från början: Emma Bovary är som bekant ung, vacker och fast i ett äktenskap med en inte alltför framstående läkare på en liten ort. Han avgudar henne, hon gräms då hon ville något mer, något storslagnare. Till slut förförs hon av en mer erfaren man, och när han inte vill fly med henne tröstar hon sig till slut med en yngre man. Under tiden konsumerar hon och drar växlar, och till slut skiter sig allt.
En jämförelse med Jane Austen kan vara på sin plats, av två skäl: för det första är ju släkttycket starkt med Catherine Morland, som dock hade turen att hamna hos en om inte mindre sträng så i alla fall mer förlåtande författare. För det andra så förtjänar det som Sara Danius i förordet säger mothugg: Det må vara så att Emma Bovary är den första huvudperson i litteraturen som är en modern konsument, den första att köpa saker som hon inte behöver, men knappast den första överhuvudtaget: Lydia Bennet, en annan ung kvinna Emma Bovary liknar i sin oförmåga att fundera på konsekvenser, är snarast än mer frivol i sin konsumtion.
Är då Madame Bovary en moralisk roman? Tveksamt. Det är ju trots allt inte vad samtiden troligen förfasades mest över – kärleksaffärerna – som egentligen leder henne till att ta gift; hon skulle möjligen letts mot den ekonomiska ruinen även utan älskare att imponera på och förströs av. Å andra sidan torde boken resa varningar för diverse beteenden, inklusive tron att oerfarenheten skall kunna göra goda val. Utan att ursäkta henne kan man i alla fall konstatera att det är synd om Emma Bovary.
Lämna ett svar