Det skall till en Shakespeare för att göra en person som Coriolanus någorlunda sympatisk; en romersk patricier och krigshjälte som är så konservativ att han väljer att i landsflykten liera sig med sin stads fiender för att hämnas på packet är inte direkt vad de flesta skulle se som hjälteämne.
Och ändå, med de tillägg som Shakespeare gjort till Plutarkos version så blir han faktiskt en gestalt som inte är helt omöjlig: bara det att hans ambition är framtvingad av hans grymma moder gör att han framstår i ny dager, och hans stolta vägran att bli ett spektakel är mycket förståelig. Även ärkekonservativt ilskna gamla män kan ju få viss respekt av de de föraktar, så länge de håller sig till sitt skrå. Hennes ambition får honom dock att söka konsulsposten, och därmed stöta sig med de två nya folktribunerna Brutus och Scininus, som kan manipulera folket men annars tycks i stort sett odugliga.
Politiken är den främsta anledningen till att detta alltjämt är en spelad pjäs: Shakespeare är noga med att se till att varken de konservativa eller de radikala krafterna framstår som de har helt rätt, och Coriolanus själv, sitt förakt för pöbeln till trots, framstår lika mycket som en man med alltför stark känsla för sin integritet som en stockreaktionär. Handlingen är visserligen aldrig ologisk eller underlig, men eftersom Coriolanus nästan hela tiden framställs som en offentlig person, och dessutom en som bär idéer som idag inte är så gångbara, så är hans slutliga, ensamma undergång inte så hjärtknipande som andra Shakespearehjältars slut.
Lämna ett svar