På omslaget till Erik Granströms Svavelvinter har någon placerat vad som kan vara det mest infantila omdöme jag har sett: »En Borges för det episka formatet«, vilket alltså skall betyda något i stil med »En författare som skriver likt Borges, fast långt«. Och, visst , det finns likheter i den slösande fantasin, en förmåga att dra koncept till sitt yttersta och leka med idéer. Hos Borges är dock detta vanligen huvudpoängen, medan Granström låter det bli en detalj, en förmåga hos en sekt, en förbannelser över ett land eller en komponent i världsbygget.
Det hela blir följaktligen en aning myllrande, påbyggt av den vanliga dumpningen av underligt sammansatta namn på städer och personer. Lägg därtill att det finns minns ett dussin olika gestalter som skulle kunna ses som huvudprotagonister, och minst lika många mindre viktiga som man ändå får hoppa in i skallen på, och resultatet är aningen överväldigande. (Allt detta har en förklaring: det är ett gammalt äventyr till Drakar och demoner som omvandlats till roman).
Historien kretsar i vilket fall kring en last med vapen insmugglade till det kalla nord, en åldrig vandöd (?) magiker, en druid som tjänar glaciären Kmorda, en magisk dolk, en vindhäxa på flykt undan en underskön staty, och en överste i den trakoriska underrättelsetjänsten. Dessutom förekommer en drakriddare, två personer smittade av galenskap, och flera underliga munkar. Och mitt i allt återkommer ordet svavelvinter.
Som berättelse blir det kanske väl spretigt: det tar ett bra tag innan man börjar förstå vad som kan tänkas vara på väg (det är å andra sidan första boken av fyra, så man kanske inte vänta alltför mycket i den vägen), och en del av intrigerna ser man inte än vad de har i boken att göra. Granström har också, trots ett tydligt intresse för språket, ofta problem med det: han förklarar och komprimerar mycket, på ett ibland väl klumpigt sätt. Världsbygget är dock, om överväldigande, intressant och det som får mig vilja läsa mer. Intrigen är så långt passabel, men inte mer.
Lämna ett svar