Det vore lätt att framhålla Oscar Wildes The picture of Dorian Gray som ännu ett exempel på hur stil förblindar; hur något som i grund och botten visar hur illa det till slut går för syndaren hålls för omoraliskt bara för att det innan gått väl, och dessutom varit underhållande. Men ändå, om man nu skall döma konst efter moraliska principer (något som speglingen av Wildes publika gestalt, paradoxernas furste Henry Wootton, har en del att säga om), så bör rimligen de som var gällande vid skapandet vägas in, och då blir resultatet något annorlunda. För även om den själens försumpning som Dorian Gray genomgår, och som återspeglas i hans porträtt medan han själv framstår som en oförstörd yngling, är i någorlunda enighet med kristen moral, så är hånet av möjligheten till ånger inte det.
Historien bör annars inte återberättas närmare än som gjorts ovan; den är någorlunda välkänd men dess vändningar inte vad som bär boken framåt: det gör istället Grays utveckling och Woottons frasmakeri (förutom när Wilde börjar gå in på ohyggligt långtråkiga detaljer om Grays diverse materiella intressen): I stort kan det sägas vara en kompetent ihopsatt skräckhistoria av en dekandent, fast med vidunderligt underhållande dialog.
