Sveriges allra förnämsta bidrag till kunskapen om Shakespeare torde ha kommit år 1904: det året upptäcktes, hemma hos en posttjänsteman, det hittills enda kända exemplaret av en tidig utgåva av Titus Andronicus. Denna första quarto är dessutom av hög kvalitet, tydligen satt direkt efter författarens egna papper, och med ytterligt få fel; jämfört med senare utgåvor, troligen huvudsakligen satta efter denna, är det endast en scen som helt saknas och några få ord som senare behövt rättas.
Nu är Titus Andronicus inte en av Shakespeares högst hållna pjäser; den räknas som hans första tragedi, och det är tveksamt om den kan kallas det annat än rent formellt: det är förvisso gott om våldtäkt, blod, död och hämnd, men detta är också i princip allt. Jag har inte räknat om det är fler dödsfall i exempelvis Hamlet, men de är knappast varken så snabbt överståndna, eller skildrade med samma råa brutalitet.
Det finns inte mycket djup i karaktärerna heller: Titus själv är till att börja med lätt monstruös, och offrar fångar till de dödas välgång och har ihjäl sin egen son över en tvist om vem dottern Lavinia skall gifta sig med, för att sedan i pjäsens senare del med låtsat vansinne ta hämnd på den gotiska drottningen Tamora. Hon har med sin moriske älskare Aaron lyckats få sina söner att våldta Lavinia efter att första ha mördat hennes make, och sedan få två av Titus återstående söner avrättade för mordet. Aaron är egentligen den ende som visar något större djup; förutom en helt igenom ångerfri skurk så är han också en förvånansvärt beskyddande far, som inte tänker någon skada komma vid den son han fått med Tamora.
Det finns några mer poetiska partier (inklusive en synnerligen obehaglig passage där diverse ohyggligheter satts på vers), och pjäsen är åtminstone rättfram och utan några större logiska felaktigheter, men faktum kvarstår att dess enkla intrig i huvudsak tycks bygga på så ohygglig hämnd som bara är möjligt, där det är svårt att riktigt sympatisera helt med någon utom de helt oskyldiga offren.
Lämna ett svar