Det hade varit trevligt om det hade varit i förordet eller introduktionen, och inte i bibliografin till Peter Browns The world of late antiquity som man hade fått läsa att det inte var en historia lika mycket som en essä: det förklarar dels den ibland överlastade stilen, med underliga liknelser (det kanske inte är till den som faktiskt har läst kvantfysik som liknelsen av myter om världen med Bohrs atommodell riktar sig), dels den brist på rigorositet som ibland visar sig (hur menar karln att Dies Irae handlar om ankomsten av en romersk skatteuppbördsman? Och är han verkligen säker på att attributionen av densamma till Gregorius den store är att lita på?).
Med essäns läsart hade den möjligen varit trevligare, med sina tolkningar av hur antiken slutade inte i och med västroms fall – den sista ryckningen i en sedan länge borttvinande halva, medan det östra riket fortfarande var vigoröst och kapabelt – utan snarare när just det östra riket blev satt under sådan press att det tvingades till centralisering och teokratisering, där de gamla sekulära strukturerna försvagades och kyrkan blev den främsta lokala makthavaren, där medborgarskap inte längre var definierande utan religion, och där det intellektuella livet sakta dog ut (förutom i den muslimska världen, där antiken fortsatte ytterligare något århundrade tills energin var tvungen att riktas inåt istället för utåt).
Brown är alltså ingen Gibbons vad gäller idéerna (kristendomen dödade inte antiken genom att förslappa romarna militärt utan genom att förhärda dem intellektuellt, så att den tidigare allmänna toleransen mot alla utom just de kristna försvann), men han skulle möjligen vilja vara som denne stilistiskt. Hans stil är därför oftast tungfotad och något opak. Hans idéer är intressanta, och boken är läsvärd, men knappast oumbärlig.
