Michael McCarthys syfte med Farväl till göken är att en sista gång hälsa på de vårens budbärare han upplever försvunnit ut ur människors liv: de som bor i staden kan inte längre glädjas över näktergalens sång, gökens galande, svalans flykt eller turturduvans kutter. De har måhända till och med glömt att sådana ting är njutbara, och de förstår knappt möjligheten att möta glädjen i en enkel sångares visslande.
Vad värre är: chansen försvinner till och med för de som annars borde få uppleva detta. Flyttfåglarna minskar i antal, till följd av klimatförändringar, ändrat markbruk, insektsgifter och invasiva arter. Snart kanske det inte finns några gökar kvar att spå ens framtid, inga svalor att agera barometrar, inga näktergalar att förvandla kvällen till något ur sång och saga.
Tid alltså att uppleva innan det är för sent. Jo, nog kommer fåglarna överleva, men mer marginaliserade, mer svårupptäckta. Bäst att söka dem nu, innan de pressas än hårdare. McCarty gör detta i sällskap med olika experter, han tar sig till de oaser som finns kvar där man fortfarande kan se grå flugsnappare, eller de flesta arterna i det brittiska beståndet av sångare, eller turturduvor. Han försöker beskriva det så vackert han bara kan (han är britt, så det blir lite väl mycket patos även när han försöker trycka det tillbaka). Det lyckas inte alltid helt väl, men känslan av glädje och spänning inför fåglarna framgår tydligt.
Farväl till göken läser man om man är intresserad av fåglar, av miljöförändring, eller bara det brittiska landskapet. Det är ingen lysande bok, men budskapet är angeläget.
