I det lilla samhället någonstans i en sydamerikansk avkrok går översten och väntar; väntar på brevet från myndigheterna som äntligen skall meddela att han ska få ut den pension han så länge väntat på och behövt. I hushållet finns annars inga pengar, bara en stridstupp han av stolthet vägrar avyttra och en hustru som vet hur man vänder även på obefintliga slantar. Men som titeln på Gabriel García Márquez korttroman meddelar så gäller att Översten får inga brev.
Översten har visst tycke med Jan i Skrolycka: båda går och väntar på nyheter utifrån som skall frälsa dem, båda lever på fattiggränsen, båda har enorm stolthet, och båda har upplevt förlusten av ett barn. Där Jan förlorat sin dotter till olyckan i Stockholm har översten nyligen förlorat fått sin son skjuten, tydligen av någon i det segrande partiet i inbördeskriget (behöver det påpekas vilket parti översten tillhörde?). Istället för sonens inkomster har han i månader levt på bakarvet, men nu finns snart inget kvar i hushållet. Inget utom tuppen, som inte får säljas.
Det är avskalat, och avslöjande: överstens stolthet, hans vilja att hålla skenet uppe, hans tvivel, allt gör att man känner att man kommer denne lite godtrogne men aktningsvärde man nära.
