Den mer hagalne måste-ha-allt-samlaren i mig är inte helt nöjd med att jag inte istället för Zelda – de första ljuva åren införskaffade de två samlingsalbum som detta sammanfattar. Den mer realistiske samlaren inser att det inte gör så mycket: tidiga verk är ju med mycket få undantag mest intressanta för de mest inbitna fanatikerna, och detta i dubbel måtto när det handlar om serier, där inte bara idéer, teman och personer skall sätta sig utan även det visuella hantverket.
Så också för Zelda. Även om nästan varje kommentar om hennes utseende förutom de smickrande (och även de är osäkra) troligen skulle resultera i ett utbrott från henne själv, så får det väl ändå sägas att det är stor skillnad mellan den något oformliga, stormunnade, lätt trollaktiga tidiga Zelda och den mer rent linjerade varianten som möter i slutet (som dock ibland fortfarande beter sig som ett troll).
Rent personligt är skillnaden inte fullt så stor: hon fortsätter vara högljutt feministisk (i alla fall när hon pratar), störig, och väldigt sugen på snygga killar (i synnerhet när hon är full). Att hon är det i olika situationer, från ett vagt förhållande över en tur på konstfack och hem till pappa i obygden är som det skall vara. I förordet påminns också om att Zelda inte är menad som en förebild, och det är det man gillar mest med henne.
