Den mat som presenteras i Jenny Dambergs Nu äter vi! är endast i undantagsfall sådan som serveras på bättre restauranger: det handlar om den mat som äts till vardags. Hamburgare, pizza, pasta, bröd, frukost, fika: mat som nästan alla äter, och som man sällan vill skylta med att man äter. Eller, för några år sedan hade man inte velat det: när de som vuxit upp med en viss sorts fulmat börjat etablera sig och få pengar går det att sälja lyxvarianter (tänk kebabpizza – stenugnspizza ).
Ett tema som genomlöper boken är hur samhällsförändringar återspeglats i kosten, i synnerhet hur kvinnors yrkesarbete gjort att maten måste vara snabbare att laga, att restauranger måste vända sig till båda könen (pizzerior var till en början riktade mot kvinnor), att allt fler matkulturer nått Sverige och här omvandlats (för att senare komma igen i mer ursprunglig form: numera finns såväl svensk som kinesisk kinamat att få tag på). Och så detta med statens restauranger, ett i efterhand rätt bisarrt stycke historia där vad som ursprungligen var en del av alkoholpolitiken urartade så att staten ett tag drev stripteaserestauranger och ölhallar.
Nu äter vi! är inte en vetenskaplig avhandling, men det finns ordentlig källförteckning. Det är heller inte en superallvarlig bok, men man lär sig en hel del. Det är heller inte en bok som spickesill och sillmackor (för att ta två exempel på vad som citerats som ursprungligt svensk mat i förfasan över alla utländska påfund), men det är en bok om vad som faktiskt äts, och därför mycket intressant.
Lämna ett svar