Louis de Rouvroy är inte ett namn man känner igen. Hans titel, vilken är vad han omtalas som, när han någon gång nämns, är något mer bekant, men knappast såpass att den ingår i allmänbildningen: hertig Saint-Simon. Han var pär av Frankrike under Ludvig XIV och Ludvig XV, i huvudsak verksam som hovman, medlem i förmyndarregeringen för Ludvig XV som leddes av hans barndomsvän, hertigen av Orleans, och vid ett tillfälle ambassadör till Frankrike. Detta var, utöver en kort och acceptabel men inte noterbar vända i armén i ungdomsåren, i princip allt vad offentlig karriär han hade.
Saint-Simons betydelse för eftervärlden är således i materiellt hänseende ringa; han är främst ihågkommen på grund av det författarskap han utövade när hertigen av Orleans avlidit, hovet mer eller mindre stängts för honom och hans stjärna slutligt dalat. Han drog sig helt tillbaka och sysselsatte sig med historiska och genealogiska frågor, och efter att ha läst en annan hovmans memoarer som förvisso var exakta men dessvärre helt onjutbara började han redigera sina egna. Under översättning av Stig Strömholm har ett litet urval (hela verket utgör många volymer) publicerats under titeln Minnen från Ludvig XIV:s hov 1691-1723 (även om det sista fragmentet som tagits med dateras till 1718).
De minnen som medtagits rör olika områden: Saint-Simons tidiga militära karriär, hans giftermål, där han försökte skaffa sig en så fördelaktig svärfar som möjligt men där han till slut fann en hustru som visade sig passa honom ypperligt och som han senare kom att prisa högt, en redogörelse för kung Ludvig XIV:s död, en dito över hans person, och till slut en skildring av den triumfens dag som var den 26 augusti 1718, då parisparlamentet sattes på plats och Ludvig XIV:s oäkta avkomma deklasserades, båda två stora glädjeämnen för den processglade, bördsstolte hertigen som först låtit tala om sig när han knappt vuxen förde en grupp hertigars talan i ett mål där en annan av pärerna menade sig ha rätt till högre rang då han menade sig ha en titel med högre anciennitet.
Saint-Simon verkar dessutom ha varit observant, långsint, kapabel till storsint objektivitet likaväl som djupaste förakt för sina personliga fiender och den i hans ögon mycket tveksamma värdighet som tillkom den franska ämbetsmannaadeln, i synnerhet när den jämfördes med svärdsadeln (dessa var statsrättsligt åtskilda, även om de i praktiken var sammanflätade av släktband). Hans porträtt av kungen innehåller såväl klart uppskattande passager som djupaste klander av försöken att upphöja oäktingarna. Saint-Simon såg några av de problem som fanns inbyggda i franska staten, men förmådde inte komma med åtgärder.
Det är tyvärr också nödvändigt att säga en del om översättargärningen. Förutom att med berått mod ha försett en originaltext på dryga trehundra sidor med en inledning på tvåhundra, så används notapparaten besvärande ofta inte enbart för att komma med välkomna sakupplysningar om vem som döljer sig under vilken beteckning och hur Saint-Simon på annan plats uttalat sig om dem eller hur Versaills var organiserat, utan även för att komma med beskäftiga suckar över hur Saint-Simon låter samma pronomen syfta på olika personer i samma stycken, eller upprepat påtala hur Ludvig XV under den där dagen 1718, när han var nödvändig att ha med under ett sammanträde, vid tillfället endast var åtta år.
Saint-Simons minnen målar upp ett hov fyllt av intriger, styrt av åldrig sedvänja och byggt kring underliga ritualer. Han har tydliga antipatier, men en ovanlig gåva att alltid kunna se även goda sidor hos de han annars ogillar. När han började sin bana hade kung Sol redan passerat sin middagspunkt, och även om en del mycket oroande händelser med upphävandet av toleransediktet från Nantes som främsta exempel störde ordningen, så låg ännu det brak med vilket allt skulle falla samman långt fram i tiden. Saint-Simon är en intressant röst från förr som man är glad att kunna höra på svenska, låt vara att man önskat en mer diskret tolk.
