Först en jävsupplysning: jag har vid ett tillfälle tillbringat ett par dagar i ett sällskap där den ena av författarparet Anna-Karin & Daniel Linder Krauklis ingick. Vi spelade inte rollspel, vilket är vad deras bok Finna dolda ting behandlar, men väl ett annat spel. Egentligen lite av en skitsak, men ändå någorlunda illustrativt för något som flera gånger slog mig: jag kände igen många av de namn jag stötte på – där var en bloggare jag läst, där någon jag kände från ett annat forum, där en känd filmrecensent.
Således: de ramaskri som utstöttes under nittiotalet har visat sig delvis korrekta. Rollspelarna finns idag överallt. Det var bara det där med nihilismen och människoföraktet och morden som uteblev.
Boken följer i stort sett ett tematiskt upplägg, från de tidigaste importerna, över storhetstiden på 80-talet över ovan nämnda moralpanik, som ledde till en långsam nedgång där rollspelen blev alltmer en hobby för de redan invigda, fram till dagens något ljusare läge, där direktförsäljning och digitalteknik gjort att insatsen för att skapa ett spel är betydligt lägre (samtidigt framstår det klart att denna renässans skett på ungefär samma villkor som vinylskivans: ja, det är bättre än tidigare, men det är fortfarande långt från läget under storhetstiden).
Interfolierat med detta finns redogörelser för konvent, lajv och friare varianter, liksom mängder med uttalanden från diverse gamla spelare och utvecklare. Det är roligt och läsbart, men kanske inte särskilt djupt. Man behöver inte vara rollspelare (själv har jag aldrig kommit längre än att skapa ett par karaktärer en gång under universitetstiden) för att förstå eller uppskatta, men man behöver ha intresse för nördkultur.
