Om man skulle skapa en läslista för fysiker och matematiker, bestående inte av diverse klassiska verk inom fysiken, utan av fiktioner och fantasier vilka på olika sätt kan fördjupa förståelsen, så skulle en av de första titlarna som sattes upp på den vara Edwin A. Abbotts Flatland. Abbott är annars ihågkommen som Shakespearekännare, med bland annat ett fortfarande använt filologiskt verk, men det är den anonymt utgivna historien om en kvadrat som bebor en tvådimensionell värld och en dag får besök av en sfär som vill predika de tre dimensionernas evangelium som främst vinner nya läsare.
Det är en tunn liten volym, dryga 80 sidor och med flera illustrationer. Först får man en genomgång av den tvådimensionella världen, hur den befolkas av regelbundna geometriska figurer (samhällets mer respektabla medlemmar), likbenta trianglar (arbetare, soldater eller slödder, vars respektabilitet ökar ju närmare liksidighet de kommer), samt streck (kvinnor), sedan historien om hur A. Square besöker världar av annan dimensionalitet och övertygas om att sådana inte bara är tänkbara utan även reella.
Den först delen har ofta kallats satir, och det finns förvisso ett mått av Swiftsk lynne i den: den tvådimensionella världen är mer rigid och mindre tillåtande än den högviktorianska tid boken skrevs i, men satir? Jag har svårt att riktigt förstå en sådan läsning: Flatland är förvisso en sorts dystopi (låt vara av tämligen milt slag), men det finns inte många tecken på att man skall läsa den på ett sätt så att man förstår att t.ex. påståendena om kvinnors låga intellekt är annat än fördomar. Passagen om läran att avvikelser från de perfekt symmetriska polygonerna är orsaken till att de är opålitliga och bör behandlas som icke fullvärdiga medborgare eller till och med förstöras kommer nära, men det är bara en kort passage.
Nej, läser man boken är det för att få i alla fall lite hjälp på vägen med att förstå tänkande i fler (eller kanske färre) än tre dimensioner: konceptuellt svårt, nästan omöjligt, men kanske lite lättare än för någon i två dimensioner (Abbott måste införa ganska hög dispersion i luften för att inte Olbers paradox skall göra världen obeboelig), och än mer än för någon i en (som framlever sina dagar utan att kunna se annat än två saker) eller ingen (som inte ens har någon uppfattning om att det kan finnas andra saker än den själv). En stimulerande liten bok, väl värd den korta tid den tar att läsa.
