Det är några år sedan jag först läste den nu, Simon Singhs Fermats gåta. Den här gången var det ett återseende i ett antikvariat, samt viss nostalgi parat med att den ju faktiskt ingick i Pans väldigt fina serie pocketböcker med populärvetenskap som fick mig att läsa den; förra gången var det snarast en självpåtagen del i utbildningen. Jag vill inte påstå att jag mindes särskilt mycket specifikt av innehållet – det är förvisso tämligen solitt, om än som sagt populärvetenskapligt, och bitvis i behov av ytterligare stadga som den utmärkta översättaren Margareta Brogren ofta bistått med – men jag tror ändå den hjälpte mig att förstå att matematik kanske inte var riktigt vad jag ville jobba med.
När boken skrevs var Andrew Wiles herkuliska insats för att bevisa Fermats stora sats fortfarande någorlunda färskt material (boken utkom tre år efter att det till slut kunnat publiceras, efter att han i ett år brottats med att åtgärda ett fel som upptäckts under granskningsprocessen), idag hör den snarast till historien. Detta gör i sig inte så mycket; allmänhetens bildning på området har knappast ändrats så mycket (däremot är det lite lustigt att läsa om e-post som ett lite nytt och spännande sätt att kommunicera, något som främst folk på universitet hade tillgång till).
För att snabbt skissera innehållet så tas läsaren med på en resa från antikens tidiga talteori, formulerad av Pythagoras och Diofantes, sedan vidare till 1600-talet och den sats som Fermat antecknade i en marginal tillsammans med en not om att utrymmet tyvärr inte räckte till för det högst underbara bevis han funnit; därefter förklaras hur matematiker under de kommande trehundra åren stångade huvudet blodiga för att bevisa att
an+bn=cn
endast har strikt positiva heltalslösningar för n≤2. Vid mitten av 1900-talet tog två japanska matematiker, Goro Shimura och Yutaka Tamiyama fram en förmodan som kopplade samman två oväntade delar av matematiken, vilken senare kunde bevisas implicera att Fermats sats stämde; det Wiles egentligen gjorde var att bevisa denna förmodan och fick så Fermats sats på köpet. Denna förmodan öppnar även en hel mängd andra dörrar och är således egentligen ett betydligt viktigare resultat, men Fermats sats är vad som fått uppmärksamheten på grund av sin ålder och att den trots allt går att förklara även för folk som inte fått formell matematisk skolning.
Eftersom Wiles bevis är komplext och bygger på en stor mängd olika matematiska resultat så är det förvisso inte detsamma som det Fermat menade sig har funnits; de entusiastiska amatörer som även de jagat bevis har därför fortfarande ett öppet fält, även om mycket av lockelsen är borta.
Fermats gåta är en tillgänglig, i stort sett redlig redogörelse. I vissa delar av originalet finns smärre misstag, och avsnitten om matematikernas liv tar ibland tämligen osäkra källor som sanning (de källor vi har till Pythagoras liv är 700 år yngre än denne och bör därmed hanteras med viss försiktighet). Vill man ha en levande redogörelse för matematik och vad det innebär att vara matematiker är det dock underhållande läsning.
