Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Ian Fleming’

Den bästa av alla Bondfilmer är Goldfinger. Detta är en fullt objektiv sanning: den har en av de bästa skurkarna, den bästa hantlangaren, den bästa bilen och den bästa låten. Av detta följer inte nödvändigtvis att Goldfinger är den bästa boken. På i alla fall tre punkter har filmen gjort klara förbättringar: Bond får själv hitta den guldtäckta Jill Masterton, som dött när guldet hindrat huden från att andas (vilket såklart inte kan hända), Goldfinger är inte så dum att han tror att en atombomb är ett bra sätt att få upp en dörr, och när han fångat in Bond och spänt upp honom på ett bord så är det inte en sågklinga som långsamt närmar sig hans skrev utan en laserstråle.

Annars känner man igen mycket: Goldfinger fuskar i kortspel, och i golf. Han smugglar guld. Han försöker ta sig in i Fort Knox. Oddjob är övermänskligt stark och har en farlig hatt (det är rätt skoj hur karate omtalas som det vore något helt okänt, och Oddjob sägs vara en av tre i världen med svart bälte). Det hela slutar med en uppgörelse på ett flygplan.

Det finns naturligtvis igen mindre trevliga sidor, som i de tidigare Flemings böcker: anrikad rasism, sexism och här också en rejäl dos homofobi. Jills syster Tilly har en större roll här, attraheras av Pussy Galore och dör just därför, efter att ha gett Bond tillfälle att meddela sina privata funderingar om kvinnoemancipation och homosexualitet; Galore blir naturligtvis omvänd av den hypermaskuline Bond (innan dess har hon varit ledare för ett gäng kvinnliga inbrottstjuvar, vilket Goldfinger i en obetalbar replik omtalat med »It is a lesbian organisation …«).

Goldfinger är fortsatt en utmärkt skurk, slug, beräknande, med en sorts jovial hänsynslöshet, beredd att fuska men på ett beräknande sätt: han bryter mot reglerna, men tar inte genvägar i sin planering. Bond vinner, naturligtvis, men delvis på grund av tur. En bra bok, men filmen är bättre.

Read Full Post »

Tack och lov var Dr No ett steg upp från den genomsyrande misogynin och konstiga berättartakten i Casino Royale: här får Bond åka till Jamaica för att undersöka vad som hänt när den tidigare Secret Service-mannen där försvann, och hamnar då i den mystiske tysk-kinesiske doktorns klor (bokstavligen klor. Boken roligaste mening är helt klart »The hand that drew down the sheet was not a hand«).

Om misogynin lättat (Bond hamnar förvisso i sällskap med den naiva Honey Ryder, men här anser han i alla fall inte att hon är skuld till det hela), så finns det å andra sidan ordentliga doser kvarvarande kolonial rasism. Kinesisk skurk, kinesiska hantlangare. Mycket av boken är faktiskt liksom Jamaica en form av kolonial kvarleva, med den vite mannen som modigt beger sig in i den vilda naturen med en inhemsk tjänare vid sin sida. Dr No har installerat sig på en ö där han utvinner guano och troligen håller på med skumrask, vilka han till slut avslöjar i typisk skurkmonolog.

För all sin övermänniskoideologi och iskalla beräkning i början av boken visar han sig dock rätt dum på det vanliga skurksättet: han skickar in Bond i en helvetisk hinderbana »för vetenskapen!«, och har tydligen planer på obduktion efteråt. Han har bara glömt det människoätande monster han placerat i slutet på den. Bond klarar sig igenom på ren smärttröskel och planering – lite svårt att veta om sättet han skaffar vapen på var en kliché vid tiden det skrevs eller om No bara struntade i det –, och kan sedan med en rejäl dos tur göra slut på No och stänga ner hans bas.

Dr No är inte den andra boken i serien, och det märks ibland att den hänvisar till närmast föregående äventyr. I huvudsak är den dock fristående. Jämfört med bok ett har i alla fall handlingen blivit bättre, om än ibland fortsatt fånig, och de mer obehagliga åsikterna dämpats i alla fall en aning. Men filmen är nog faktiskt mer intressant.

Read Full Post »

Så låt oss börja med elefanten i rummet: det kvinnoförakt som genomsyrar Ian Flemings Casino Royale, debuten för vad som skulle bli världens mest kände hemlige agent. Detta förakt är centrerat kring den enda kvinna som har en något mer framträdande roll, Vesper Lynd, utsänd av högkvarteret att hjälpa Bond när denne skall spräcka Le Chiffre, kommunistisk fackpamp med smutsiga affärer som behöver vinna tillbaka femtio miljoner francs han försnillat ur fackkassan för att köpa ett bordellimperium, precis innan sådana förbjöds. Kvinnorföraktet opererar på två plan, dels i att Bond själv har fördomar mot att arbeta med kvinnor och har en del minst sagt obehagliga tankar, dels i att dessa i historien visar sig berättigade.

Film-Bond var väl aldrig någon större förkämpe för kvinnors rättigheter, och knappast något föredöme, men jag hade likafullt inte förväntat mig att författaren när han beskriver hur Bond tänker på Lynd skulle skriva att varje akt skulle ha »the sweet tang of rape«. Speciellt inte som Bond några sidor senare, bland annat just därför, bestämmer sig för att fria. Blääh.

Historien är annars rättfram, mindre spektakulär än vad Bond i filmerna. Han har inga specialprylar (däremot skurkarna), han äter och dricker visserligen gott, men visar väldigt få tecken på sin våldskapacitet, eller ens någon spektakulär förmåga förutom den att gömma något viktigt. Han spelar baccarat med Le Chiffre, klarar sig genom tortyr med en del tur och hamnar sedan som konvalescent på franska landsbygden. Utöver att ge lite färg och glamour åt läsare i ett glåmigt postkrigs-England så är det svårt att se några speciella kvaliteter här, än mindre att det skulle vara starten på en karriär som fortsätter än idag.

Read Full Post »