Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Terry Pratchett’

Det finns alltså även en andra volym av The Ankh-Morpork Archives , som handlar om stadsvakten, clowner, vampyrer och tidsmunkar. Till skillnad från del ett finns inget riktigt nummer som framstår som väldigt mycket svagare än de andra, även om delen om vakten till stor del upptas av diverse personer som det an vara bra för vakter att känna till, och det lustiga med clowner som främst muntrar upp genom att man ser att de har de värre än själv blir väl tunt i längden.

Väsentligen är alltså de fyra delarna detta: allmän genomgång av personer i Ankh-Morpork, skämt om ledsna clowner och offentliga skolor för fattiga, drift med stissiga vampyrnykterister (och personer som kanske söker sig till dem av fel skäl), samt drift med diverse visdomsläror och liknande. Enstaka partier är mycket roande, annat är väl passabelt. Jag är väl i stort sett nöjd med böckerna, men hade också klarat mig bra utan dem.

Read Full Post »

I The Ankh-Morpork archives (volym 1) har samlats texter och bilder som tidigare gavs ut i form av kalendrar med olika teman. Här har alltså materialet som rör Osynliga universitetet, lönnmördar- och tjuvagillet samt postverket samlats.

Det rör sig alltså om lättare texter, som exempelvis lönnmördargillets skolverksamhet (liknande brittiska internatskolor), olika typer av tjuvar (vanliga som ovanliga), och postverkets historia. Avsnittet om Osynliga universitetet handlar dock endast i viss mån om detta, och lika mycket om olika ställen i staden där studenter kan äta billigt, vilka sevärdheter som finns och liknande. Inte ointressant, men spretigt. Kapitlet om postverket lider istället av en distinkt brist på narrativ styrka: universitet och internat är, liksom tjuvar, ämnen med långa litterära traditioner att utnyttja. Försändelser av post är det inte på samma sätt, och kapitlet kräver att man har Going postal i närminnet där de övriga känns mer generiska.

Förutom texterna (som sägs vara av Pratchett tillsammans med Stephen Briggs, men jag vet inte om fördelningen är den som omslaget ger sken av) så finns även en mängd illustrationer av Paul Kidby. Förbrytarfysiominerna är lite väl överdrivna, men övriga hamnar som vanligt nära den ton av humor blandad med hjärta och kunskap som präglade Pratchetts bästa verk.

Read Full Post »

Det finns några andra publikationer kvar, men med A blink of the screen har jag nog läst alla de berättelser Terry Pratchett skrev för Skivvärlden. Egentligen var det bara ungefär hälften av texten om Skivvärlden som var oläst: den längsta berättelsen, »The sea and little fishes«, läste jag någon gång på gymnasiet i en period då jag var mycket mer intresserad av Robert Jordan och lånade en volym med en novell av honom i, även om det var en trevlig bonus att också läsa en Pratchettnovell i samma samling. Det finns även en del kortare berättelser om tiotalet sidor, samt en del annan kortprosa, som anteckningar från ett möte för att instifta en skåjtkår, eller Ankh-Morporks nationalsång.

Sedan finns ju naturligtvis också allt annat: juvenalia, andra korta berättelser när författaren börjar hitta sin röst (inklusive en tidig historia där Döden dyker upp, inte helt olik Skivvärldens men helt klart i vår värld). Detta tidiga är mestadels kuriosa, den typ av verk som skrevs för att publiceras i någon tidskrift men som det inte blev mer av, undantaget den av novellerna som senare utvecklades till en hel serie tillsammans med Stephen Baxter. Det är fantastik, eller i något fall satir. En del av detta är bra, men det är Skivvärlden som är det egentliga dragplåstret.

Jag har förvisso något lite kvar att utforska: böckerna för barn, de första vetenskapsböckerna (den jag läst var inte mycket att ha), troligen någon mer kuriosabok förutom de två som väntar på att läsas. Men i stort känner jag mig nöjd.

Read Full Post »

Och så var listan över Skivvärlden-romaner all: att avsluta med The last hero är kanske inte riktigt lika lämpligt som titeln kan ge sken av, men ändå bra: det här är en av de böcker där flera av personerna dyker upp tillsammans, och slutet är ett faktiskt slut för i alla fall Cohen och silverhorden.

Att jag inte läste den på rätt plats i ordningen beror huvudsakligen på att det är en bok där Paul Kidbys illustrationer tar osedvanligt mycket plats, och den därför inte gavs ut i den serie utgåvor jag annars höll mig till. Här finns helsidesuppslag med målningar, halvsidor med målningar, teckningar och skisser: fullt jämförbart med texten vad gäller total sidyta.

Handlingen är enkel: Cohen och hans hord har tröttnat på det goda livet i det agatheanska imperiet där Rensvind lämnade dem, och har bestämt sig för att lämna tillbaka den eld den första hjälten stal till gudarna. Med ränta. Resten av världen inser att detta kommer få den att gå under, och vill stoppa dem. De ber därför patriciern om hjälp, och han ber Leonard de Quirm ta fram en plan. Denna plan visar sig gå ut på att ta vägen under skivan för att sedan kunna flyga till gudarnas hem på det skyhöga berget mitt på skivan. De modiga aeronauterna är Leonard själv, kapten Morot samt Rensvind (som inte vill anmäla sig frivillig, men gör det ändå för att han inser att han annars skulle tvingas med).

Det som drivs med denna gång är alltså rymdresor samt gammeldags fantastik: förutom Cohen och hans hord träffar vi en gammal barbarhjältinna, samt en gammal Mörkrets herre, med en egen liten hord idiotiska underhuggare. Och förutom detta finns naturligtvis temat att åldras och inse hur orättvist det spel gudarna spelar egentligen är.

Read Full Post »

Den lilla staden Bad Blintz tror sig ha problem med råttor. Inte för att huvudpersonerna i The amazing Maurice and his educated rodents har kommit dit för att spela upp sin lilla komedi där de nyligen intelligenta råttorna (som tillsammans med gatukatten Maurice fått intelligens och talförmåga från lite magioaktivt avfall från Osynliga universitetet) springer runt och visar upp sig innan deras anställde flöjtspelande pojke tar betalt för att få dem att lämna staden: nej, maten var sällsynt nog ändå, fällorna många och råttfångarna välnärda.

Bakom allt detta finns något ondsint i skuggorna. Förutom Maurice (som finner intelligens ganska användbart, men samvete mer besvärligt och är noga med att påpeka att han inte äter talande varelser) så måste råttorna lära sig att världen inte nödvändigtvis är som i sagorna, och att det knappast går att försöka få den att blir det. Sagornas monster kanske inte finns, men mörkret i dem gör det. Och för att få bort det krävs något mer komplicerat och substantiellt än bara drömmar om en utopi.

Detta är en lite äldre Pratchettbok, som inte getts ut i den fina serie jag annars läst. Den är en av de mer fristående, som visserligen utspelar sig på skivvärlden men där inte många kändisar visar upp sig, och där huvudpersonerna inte återkommer. Man kan se att en del av idéerna skulle tas upp igen: Maurice har en hel del gemensamt med Moist von Lipwig, och råttor och gobliner är väldigt tydliga paralleller. Råttorna är dock snarast ännu närmare vår verklighet: Hamnpork, Sardines och Peaches är visserligen mer intelligenta än några faktiska råttor, men de gifter och fällor de träffar på är fullt realistiska.

Read Full Post »

Om en av Efebes filosofer skulle få för sig att han skulle vilja rubba Skivvärlden och gav sig ut på jakt efter en fast punkt, så är det troligt att han snart skulle hänvisas till Lancre och mormor Vädervax. I alla fall ända till Terry Pratchetts sista bok, The Shepherd’s Crown, i vilken Tiffany Aching måste hantera konsekvenserna av att världens främsta häxa i de första kapitlen till slut faktiskt hämtas av den ranglige mannen i kåpa.

Konsekvenserna i fråga är inte bara att hon måste ta hand om två boställen med omgivande befolkning, utan också något betydligt värre: alver. Drottningen avsätts, och en betydligt mindre försiktig herre tar makten istället, och använder de försvagade barriärerna för att ta sig ut i världen och ställa till med otyg.

Dessutom uppträder en ung man med en lugnets gåva samt en förståndig get, mormors katt, en samling gubbar som skaffat sig egna arbetsskjul samt självklart Mac Nac Feegle. Det var som sagt Pratchetts sista bok, och en som han inte han arbeta färdigt med, även om det som återstod främst var överarbetning och puts: handling och slut finns där. Det är inget som bör avrådas från, och på det hela taget ett lika värdigt avslut som någon av de närmast föregående böckerna hade varit, men nog hade det kunnat putsats mer: någonting hade kunnat hända som hade känts som oväntat och ett streck i någons räkning, istället för denna ganska rättframma historia som aldrig kändes riktigt spännande.

Read Full Post »

Så var det över: sista boken i huvudserien om Skivvärlden, Raising steam, är läst. Jo, jo, det kvarstår en del: en bok om Tiffany Aching, ett par som inte hade kommit ut i de nya utförandena när jag köpte dem, lite noveller och kringmaterial. Men ändå, den sista fullängdsboken är stängd, och solen får nu cirkla runt Store A’tuin utan att Terry Pratchett kommer och tittar till vad som sker.

Ska man läsa boken som en möjlig avrundning? Ibland känns det som att författaren medvetet försöker få så mycket som möjligt att glida in, och av de återkommande figurerna är det egentligen bara häxorna i Lancre som gås förbi. Moist von Lipwig är fortsatt inte min favorit, men här finns också en rätt stor dos Sam Vimes, trollkarlarna får en roande egen liten tablå, och även en del mindre figurer får hastigt passera.

Det som hänt här, och titeln antyder, är att järnvägen äntligen uppkommit, i enlighet med Skivvärldens lagar hastigt och påfallande komplett: det tar inte lång tid från fungerande ångmaskin till att en linje dragits från Ankh-Morpork till Uberwald och naturligtvis visar sig viktig. Det som står på spel här är snarast det som Vimes lyckats uppnå: såväl den nya freden mellan dvärgar och troll som vättarnas nyfunna status som tänkande varelser.

Problemet ligger hos dvärgarna: de konservativa, närmast religiösa ledarna i djupen som med ovilja ser på framstegen och nu vill vrida klockan tillbaka: en något oväntad grupp att ha som motståndare i en bok som annars handlar huvudsakligen om järnväg. Kapten Morot dyker inte heller upp, vilket också är konstigt, men kanske ville Pratchett inte behöva ta tag i att han sedan tidigare har status av dvärg? I vilket fall, så är känns handlingen något ostadig: länge utspelas järnvägens utbyggnad och dvärgarnas motstånd tämligen parallellt, med en olycklig korsning halvvägs igenom, vilket gör att det känns som Moist får det lite för lätt: Pratchett får istället använda Vetinary som draglok för att få saker på plats till slutet, med vad som väsentligen är en lång stridsscen på ett tåg som dock känns ganska tam.

Sista boken och avstigning för samtliga: inte ovärdigt, men kanske lite mindre fantastiskt än vad jag hoppats på.

Read Full Post »

En framgångsrik författare som publicerat sig i oinbundna format kommer troligen vid slutet av karriären drabbas av samlingsvolymen med varia: tidningsartiklar, talmanus, insändare och saker som bara blev liggande i någon låda. Så även Terry Pratchett: A slip of the keyboard sattes samman av honom själv, med korta introduktioner, men annars är det diverse kortprosa med icke-fiktivt innehåll.

En hel del är humoristiskt material levererat vid olika tillfällen någon gett honom en mikrofon eller utrymme i någon tidning, och behandlar då i huvudsak lättare material ur en författares vardag: boksigneringar, beundrarbrev, apokryfer, eller möjligen scener ur ungdomen. Något närmar sig möjligen författarskapet mer teoretiskt, som när han lägger ut skillnaden mellan manliga och kvinnliga magiker i traditionell fantasy, eller försöker förklara genren, gärna med Chesterton (i en volym av detta slag är upprepningar något man får acceptera; det är faktiskt betydligt mindre irriterande om samlingar inte redigeras alls än om de gör det för slarvigt).

En del är också gammal skåpmat, som tidiga journalistiska försök, eller skildringar av tillvaron som pressansvarig på ett kärnkraftverk (det är intressant att se hur ens yrkeskår ter sig i ögonen på någon som är skicklig författare och som kunnat observera den mer eller mindre ostörd. Just pressansvariga är väl förvisso vara den yrkesgrupp man allra minst vill behöva ha att göra med professionellt, men då är de ett symtom, inte en sjukdom).

Sista delen av boken är betydligt mer allvarlig, och handlar om Pratchetts sjukdom: den alzheimer som åt upp hans spatiala förmåga men lämnade intellektet orört och till slut ändade hans liv. Dessa skildrar dels sjukdomen och den ibland mycket underliga byråkratin som omgjordar sjukdomen, dels hans kamp för att legalisera dödshjälp. Humorn finns även där, men också den inlevelse i andra människor som gör att Skivvärlden är mer än bara en plats man besöker för några enkla skratt, och denna bok till något värt att läsa även för andra än de som inte kan få nog av en värld som, förutom underlig geografi, är så märkligt lik vår.

Read Full Post »

En känd regel för författare är Tjechovs gevär: om författaren säger att det hänger ett gevär på väggen, skall det avfyras innan berättelsen är slut. I I shall wear midnight håller sig Terry Pratchett, inte bara med ett gevär, utan en hel arsenal oavfyrade eldvapen. Premissen är att Tiffanny Aching har lyckats väcka upp häxjaktens spöke, som nu går genom världen och väcker folks vrede mot henne och andra häxor. Detta spöke tar formen av en man utan ögon, och har förmågan att besätta människor.

Som om inte detta vore nog är gamle baronen döende, och hans son Roland, är förlovad med en flicka med den mest odrägliga tänkbara svärmor, härsklysten och bördsstolt. Och så allt annat som måste skötas när man är häxa med egen domän, i synnerhet om man är ung häxa och den första på sin post – att ta hand om allsköns otrevliga andar då och då är väl en sak, men däremellan skall de gamla och sjuka hjälpas, påbörjade och avslutade liv förlösas, och Nac Mac Feegle hållas ordning på.

Det finns som sagt att göra. Det finns också många antydningar i boken om hur hemsk spöket är, och vad det kan göra mot vänner och andra. I slutändan avfärdas det dock ganska snabbt (om inte enkelt), och mycket av spänningen upplöses i stället när Tiffany knyter en vänskap och samtidigt lyckas avväpna en helt separat attack på henne.

Så även om Pratchetts humor och humanism ändå gör boken läsvärd, så är handlingen långt ifrån den mest lyckade. Peripeti har redan passerats när det är dags att konfrontera bokens antagonist, och det är inte lyckat.

Read Full Post »

För den som inte kan få nog av Skivvärlden är The Compleat Ankh-Morpork troligen en av de bättre sidoböckerna: den låtsats vara en turistguide till staden, så man får en vacker karta över staden, och översikter över olika saker som finns att göra och se där: listor över tempel, nöjen, matställen, hotell, gillen, transportmedel och promenadleder.

Somt är naturligtvis bättre än annat: den långa listan med olika näringsidkarna, närmast en form av gula sidorna, är hyfsat trevlig med sina fejkannonser i artonhundratalsstil, men blir lite långdragen då mycket närmast ger intryck av utfyllnad, och man får vara väldigt begeistrad i Pratchetts värld för att tycka att de små hänvisningarna till olika bifigurer i böckerna i sig är roliga. Mer nöje får man istället ut av den långa genomgången av de olika gillena och vad de sysslar med liksom listan över vad man kan roa sig med: dessa ger intryck av att mer möda lagts än vad som krävs för att dra i spaken på någon namnroulette.

I slutändan är detta dock en fullständigt undgänglig bok, trevlig att titta i men inte mycket mer än en kuriositet.

Read Full Post »

Older Posts »