Saker rör på sig i den lilla staden Middlemarch i George Eliots bok med samma namn: det är orostider, väntans tider, med politisk reform, en järnväg som närmar sig och kolera som rör sig i landet. Mest av allt är det en ungdomens tid, med flera unga män och kvinnor som försöker hitta kärleken och sin plats i världen. Främst av dessa är Dorothea Brooks, fylld av religiös trängtan och vilja att bidra till något stort, samt doktor Tertius Lydgate, som vill kunna kombinera praktiskt läkararbete med vetenskapliga studier.
Ingen av dem gör visa val. Dorothea bestämmer sig för att acceptera frieriet från den åldrige teologen Casaubon, som med mer nit än intelligens försöker bevisa all religions gemensamma ursprung, medan Lydgate friar till den vackra, väluppfostrade men obändiga Rosamund Vincy. Inget av äktenskapen blir lyckat, och avundsjuka och småaktighet respektive pengabekymmer gör sig snart gällande.
Runt dessa personer rör sig också en mängd andra personer: den demonstraivt religöse bankiren Bulstrode, som övertygat sig själv att det goda han kan göra med pengar ursäktar de brott som en gång begicks när han skaffade dem, den åldrige Peter Featherstone, som tycks överleva enbart för att fortsätta att spela ut olika släktingar mot varandra när de vill få del i arvet, den unge, lite oförsiktige Fred Vincy och den religöst ljumme men mycket mänsklige och älskvärde prästen Farebrother.
Mycket få av personerna är helt och hållet frånstötande: även Bulstrode, som lätt kunnat bli helt och hållet en nidbild av hyckleriet, och den pedantiskt torre Casaubon visar sig ha sidor som kan om inte älskas så i alla fall ömkas, och båda har turen att utrustas med hustrur som är kapabla till förlåtelse – vilket bidrar till hurstrurnas tragik. Även om Lydgate är mer förtjänt – hans fel är snarast stolthet och osmidighet – har han inte samma tur, vilket är hans stora tragedi.
Middlemarch är en bok om människor, och hur de påverkar varandra på olika, ofta halvt omedvetna sätt. Den rymmer i alla fall möjligheterna till avgrundsdjup tragedi, men även humor och lättsinne. Väldigt få personer i den kan sägas vara gjutna i ett enda stycke, utan är kapabla att visa på nya djup. Det är en liten värld att gå vilse i, men människorna i den har nästan alla tycke av verklighet.
