Elisabeth Åsbrink har i Orden som formade Sverige försökt sig på något svårt: att diskutera vad som kan ha format ett land, varför i hela friden de där konstiga svenskarna är som de är. Hon tar sitt ursprung i ord och fraser, och skriver därefter om diverse ämnen. Jämlikhet. Lort. Fred. Rasism. Ensamhet. Sommar.
Varje kapitel är kort, ett par sidor bara. Ibland räcker detta gott, ibland blir det väldigt ytligt. Det är sällan torrt, men Åsbrink låter också egna åsikter skina igenom: definitivt en bit åt vänster. Svensk självgodhet punkteras med friskt humör: slavhandel, rasbiologi, homofobi. Det är också delar av svenska historian.
På grund av upplägget är boken snarast underhållande. Systematik är det inte tal om. Ej heller tydliga teser. Källförteckningen är rudimentär och duger knappast för vidare studier om något ämne berör. Läsning bör i alla fall ge åtminstone några oväntade uppgifter, några områden att studera vidare.
