Gunnar Olof Hylthén-Cavallius Wärend och wirdarne hör till den klassiska svenska facklitteraturen, ett av dessa portalverk som trots att teorierna som framförs i stort sett övergetts fortfarande läses. Det är inte det första verket som intresserat sig för etnografi, inte ens det första klassiska (Linnés reseskildringar kom före), men det är det första som huvudsakligen riktat in sig på detta.
En del av teorierna som framförs framstår idag som hopplösa, inte bara för att de är ohållbara, utan för att de snarast hör hemma i giftskåpet. Kungstanken är att det mesta av bondekulturen går tillbaka extremt långt i tiden, och att diverse myter skall tolkas som halvglömda realiteter: troll var således landets urinnevånare, fattiga och okunniga, sedermera kända som samer, medan jättarna var desamma som goterna, något mer kulturellt högstående, men på författarens tid undanträngda.
Det som snarast framstår som läsvärt är råmaterialet, de myter och legender som författaren använde: här kan man läsa om mylingar och kyrkogrimmar, näcken och glo-son. Det finns också en hel del om t.ex. hur man ordnade husen, med eldstäder, högsäten och arbetsytor. Och inte ens all teori är dålig: idén att utgå från ortsnamn för att utröna hur landet såg ut långt tidigare är god. Där finns dock en oförsiktighet, en entusiasm för ett outforskat fält, som ofta gör att författaren trillar i fällor som hans efterkommande lärt sig undvika.
Ett par ord slutligen om utgåvan från Mimer: jag är inte alls förtjust i avsaknaden av för- och efterord, att tyst modernisera stavningen, men att lägga in vissa kommentarer direkt i löptexten (inom hakparenteser och efter likamedtecken) som påminner om hur författaren skrivit vissa egna kommentarer. Billigt och oprofessionellt.
Lämna ett svar