Man kan ana redan av titeln vad som är det stora felet med Kristina Ekero Erikssons Vikingatidens vagga: boken handlar i väldigt formell mening om vendeltiden, men den vill hela tiden halka in i åldern efter och prata om vikingatiden, och det är som en föregångare som åldern ibland presenteras, inte ett intressant ämne i sig självt.
Ett exempel: det är måhända oundvikligt att prata om den fornnordiska mytologin och vad Snorre skrev, men känslan är att författaren sprang dit lite för snabbt utan att fundera på om det behövs ännu en genomgång av vilka Oden, Tor och Freja var. Eller om det verkligen är nödvändigt att börja med en vikingattacken på Lindisfarne, trots att jämförelsen mellan vikingar och munkar är givande.
För det är inte så att boken är ointressant när den väl fokuserar på ämnet: ett samhälle som nyligen kollapsat efter en fimbulvinter (möjligen en värre katastrof än digerdöden), nya kontaktmönster, tecken på en begynnande lokal organisation, handel med värdefulla ämnen från fjärran nord. Gravmönster, storhallar, ringsvärd, guldgubbar, järnämnen. Och bildmaterialet är fantastiskt, med såväl arkeologiska fynd som något mer oväntade illustrationer
Mycket av boken verkar baseras på intervjuer med andra forskare – deras åsikter återges med hjälp av pratminus, istället för referat. Det ger ibland ett lite osjälvständigt intryck, som om författaren själv inte klarat av att själv ta ställning. Det blir lite irriterande ibland, och den möjlighet det ger att ge olika perspektiv på en och samma fråga utnyttjas inte riktigt. Bristen på direkta källhänvisningar blir ibland mer än irriterande – det ges exempelvis namn på Frejas katter, men dessa namn finner man inte i mer specialiserade böcker om mytologi, eller i någon av Eddorna, och utan hänvisning lämnas man att undra var tusan de kommer ifrån.
Detta är alltså inte riktigt den bok jag önskade mig. Den kommer nära, men missarna är lite för grova för att jag skall känna mig tillfreds.
Lämna ett svar