I det sista häftet med misslyckanden behandlar Helena Mattsson Bostadspolitiken. Misslyckandet hon vill framhålla där är inte miljonprogrammet, utan kanske reaktionen på den, och hur politiken som en följd i dag främst tycks utformad för mer välbärgade storstadsbor och internationella investerare, istället för att försöka förse envar med ett drägligt boende.
Återigen är det mest ett skelett av ett argument som målas upp, men dess viktigaste delar är dessa: de mest avskydda miljonprogramsområdena är som de är på grund av kommersiella intressen som tryckte på för mer butiksutrymmen och mer anpassning till bilåkning, samt mindre kollektivtrafik och mindre offentliga byggnader. Sedan brännmärktes resultatet riktigt ordentligt och så var den negativa spiralen av allt sämre rykten och allt mer social utslagning igång.
Att Mattsson ogillar den moderna bostadspolitiken och dess marknadslogik är tydligt; men samtidigt kan man undra om egentligen det socialdemokratiska alternativet var så lyckat. Att nygifta skulle stå flera år i bostadskö för att kunna flytta ihop var kanske inte en mer rimlig lösning än att helt avskaffa alla byggnormer. Så hur hade egentligen en lyckad bostadspolitik sett ut?
