Jag har en gång deltagit i en japansk teceremoni. I Kyoto, den gamla huvudstaden, i vad jag vill minnas sades vara ett osedvanligt gammalt tehus. Jag är inte säker: det är nu närmare tjugo år sedan och jag var student, tillsammans med ett par andra där på ett kort utbyte eftersom min handledare hade utmärkta kontakter i Japan. Av ceremonin minns jag främst hur koppen skulle hållas i handflatan och att man skulle dricka ur sidan samt att vidhängande tilltugg baserat på sockerböna var tämligen mjöligt.
Hade jag innan läst Okakura Kakuzōs lilla skrift Boken om te, vari han kort behandlar den underliggande estetiken, är det dock möjligt att jag uppskattat det hela mer: här gås mycket kort igenom historiken bakom och de filosofisk-estetiska värderingar som bygger upp de olika elementen: inte bara de sätt som finns för att bereda teet, utan även omkringliggande ceremoniel och tehusets uppbyggnad.
Boken utkom första gången några år in på nittonhundratalet, och åldern skiner stundtals igenom. Idag hade nog ingen författare lika tydligt delat upp världen i öst och väst, eller behövt lika tydligt försvara japansk civilisation.
Lämna ett svar