För nöjes skull

Det tycks vara något hos historiker som gör att de, så fort de får chansen, känner en oemotståndlig lust att avfärda begreppet »naturliga gränser« – gärna med en liten ironisk snärt. Obegripligt varför. Förvisso har de rätt i att i längst förflutna tider så var de vatten som nu tycks vara avskiljande förbindande, och att det är fullt logiskt att sydvästra Finland kom att ingå i den svenska kultursfären, liksom att det inte var något konstigt att Danmark kunde bygga upp ett korsfararvälde i Baltikum. På ett kulturellt och ekonomiskt plan så var de naturliga gränserna länge högst onaturliga.

Så långt allt väl. Problemet är bara att när staterna blev starkare, samtidigt som nationalismen knappt bestod i mer än att man släpade fram gamla böcker för att visa vilket land som var äldst och därmed bäst, så var det inte humanister och köpmän som ritade upp gränserna. Det var diplomater och krigare, och även om de kunde visa prov på både höga kulturella intressen och vara nog så näriga – ofta samtidigt – så var och förblev de militära realiteterna något annat. En havskust går att försvara. En skog, som var ett hinder för resande var änddock inte oöverstigligt. Därför har svenskar bränt och härjat i Skåne, liksom danskar har härjat i Västergötland och Småland. Under det skånska kriget innebar den svenska flottans sorgliga tillstånd att besittningarna på andra sidan Östersjön – som enligt de naturliga gränsernas belackare borde legat lika nära till hands som Skåne – lämnades nästan helt utan försvar, och endast kunde förbli svenska då Frankrike satte en ära i att (nästan) inget av dem skulle överlämnas. I Skåne och Halland kunde dock man, förvisso med underhållslinjerna ansträngda av snapphanar, föra krig utan att bry sig närmare om hur styrkeförhållandena till havs förhöll sig. I slutändan visade sig också de förment onaturliga gränserna vara de som kunde bestå, och de områden som befann sig närmare centrum av riket gick förlorade.

Read Full Post »

President Licoln hade verkligen inga skäl att känna sig nöjd med sitt högre armébefäl. Gång på gång visade sig de generaler som gavs befälet över östarmén helt oförmögna att komma till rätta med Robert E. Lees Army of Northern Virginia – först ut att försöka var George McClellan, som i än högre grad än Fabius Maximus förtjänade dennes öknamn, därefter John Pope, som på ett sällsynt vackert sätt utmanuvrerades av Stonewall Jackson som kringgick hans armé och förlöjligade honom, varefter Maryland kunde invaderas och Washington hotas. Efter detta togs McClellan åter till nåders, och lyckades vid Antietam stoppa söderns anlopp varefter även han rundades och slutgiltig befriades från sin post.

Därefter försökte Ambrose Burnside – vars utseende gjort att hans efternamn i omkastad variant fått ge namn åt polisonger på engelska – gå mot den konfedererade huvudstaden Richmond, men besegrades även han snöpligen. Därefter fick Joseph Hooker, kallad »Fighting Joe« – en karlakarl, vars efternamn dock av allt att döma inte gett fått ge ett av namnen åt en viss yrekskår hos vilken han skall ha varit flitig kund –, chansen. Till en början tycktes detta vara ett gott val; han lyckades på ett fint sätt forsla sin armé från dess vinterläger vid floden Rappahannock till motståndarsidan, och intog en stark postion. Återigen lyckades dock sydstatsgeneralerna med det omöjliga, och Jackson tog sig genom en skog som ansågs ogenomtränglig in mot nordstatsarméns ena flank och skulle ha tillintetgjort den om inte olyckan varit framme: efter en spaningsritt misstogs Jacksons kår för nordstatare och beköts av sibna egna; Jackson träffades svårt och avled.

Nu tycks Lincoln ha misströstat så till den milda grad att han själv införskaffat handböcker i fältherrekonsten i syfte att själv ta befälet. Befälet gavs dock till George Meade, och denne lyckades faktiskt hålla fienden stången vid Gettysburg – fast om man får tro Robert E. Lees senare uppgifter hade utgången blivit en annan om han kunnat ha Stonewall Jackson vid sin sida. Därefter hade dock inte mycket hänt, och man eftersände därför en general från den västliga scenen, där sakerna artat sig bättre för nordstaterna. Den därifrån anlände mannen hade rykte om sig att vara alkoholiserad, och baktalades av snart sagt alla utom Lincoln. Hans namn var Ulysses S. Grant, och nu vände kriget. Grant var förvisso inte någon speciellt skarpsinnig general (vilket för all del inte behövde vara någon nackdel. Wellington var heller inte någon blixtrande intelligens), men han fick nu sköta kriget utan inblandning från höga dignitärer i Washington, och kunde således ostört gå till verket. För att tala med Frans G. Bengtsson gjorde han det likt en man med en klubba som gick till strid mot en fäktmästare. Det hela urartade nu ett tag till ett rent utnötningskrig. Nordstaterna hade all demografi på sin sida, och det var bara överlägsenheten i fråga om högre befäl som hade hållit och höll sydstaterna i matchen.

Efter att Grant på ett par veckor förlorat 70 000 man – vilket var fler än hela Lees armé – så tröttnade han dock på denna form av krigföring och övergick till ett ställningskrig. En raid från en sydstatsarmé lyckades faktiskt ta sig ända till Washingtons utkanter, men Grants ställning var märkligt stark. Nu började också demografin ta ut sin rätt, samtidigt som nordstaternas västliga framgångar gav verklig frukt. Lees linjer sprack, Richmond intogs, och när han upphanns vid Appomattox fick han sträcka vapen, varvid inbördeskriget var över. Lee blev sedermera rektor vid lycéet I Lexington, medan Grant blev förenta staternas president.

Read Full Post »

För 200 år sedan fick Sverige sin egen dolkstötslegend. Då kapitulerade nämligen Sveaborg under Carl Olof Cronstedt. Cronstedt hade en månad tidigare lovat göra detta om inte förstärkningar anlände från Stockholm, men underrättelsen nådde inte dit förrän det var för sent. Därmed hade den lika enkla som dumma svenska försvarsplanen gått upp i rök, eftersom denna gått ut på att dra sig tillbaka under vintern fram till dess att under sommaren en utbrytning från Sveaborg skull göras och ryssen krossas. Planen hade kommit till i avsaknaden av ett karelskt näs att försvara, men den långsamma reträtten förrödde de svenska truppernas moral. Kriget slutade med katastrof för Sverige, av samma grad som den katastrof som 150 år tidigare drabbat Danmark: en tredjedel av riket förlorat. Mycket bläck har ödats på Cronstedts beteende, och huruvida det var förräderi eller ej. Därigenom har ett otvetydigt förräderri också hamnat i skuggan: statskuppen mot Gustav IV Adolf. Denne halsstarrige pliktmänniska, som infamt skildrats av Runeberg i Fänrik Ståls sägner där han ikläder sig Karl XII:s kläder från Narva, förefaller ha till viss del liknat denne, men där Karl XII faktiskt hade en realistisk chans som dock missades spelade hans efterföljare klart över sin hand. Mitt under brinnande krig avsattes han, aningen mer än ett år efter Sveaborgs fall, och den nya regimen kunde i september sluta freden i Fredrikshamn.

Read Full Post »

Roms fall sätts normalt till år 476 efter Kristus, det år vandalerna intog den eviga staden. Vid det laget hade den dock närmast förvandlats till en provinsiell angelägenhet. Västrom hade tidigare styrts från andra städer, men den grekisk-latinska kulturens verkliga centrum låg långt österut, i Konstantinopel. Där kvarlevde det Östromerska riket, eller Bysans, i nära tusen år till. 1453 föll dock även det sista resterna, och kvar av det romerska riket fanns egentligen bara två saker: dels titeln »romersk kejsare«, som i väst kvarlevde som beteckning på härskaren över det Tyska riket, och i öst i titeln på härskaren över »tredje Rom«, Moskva, dels påvedömet, med säte just i Rom.

När Östrom väl föll hade ännu inte de sista resterna av prestige kramats ur korstågsbegreppet (Sten Sture lyckades få ett krig mot Ryssland förklarat som korståg av Alexander IV, historiens kanske mest ökände påve), och påven Nikolaus V började predika för detta. Han dog 1455, innan något reellt hade kommit ur hans ansträngningar, och man valde således snarare en krigsfähig påve än en teolog. Calixtus III (Alonso Borgia, ovannämnde Alexanders morbror) hade tidigare utrotat det albigensiska kätteriet, och även om han försökte få till stånd ett korståg så misslyckades han, liksom sin efterträdare. Det återstår dock ett minne av hans ansträngningar, både i katolska och protestantiska riken, även om – eller kanske på grund av – orsaken till dessa gått förlorad. Till påminnelse om korståget skulle nämligen alla kyrkklockor ringa klockan tolv på dagen. Således kvarstår påminnelsen, men vad det var som skulle kommas ihåg har glömts sen länge.

Read Full Post »