Jag gillar udda böcker. Till dem räknas definitivt Ian Doeschers William Shakespeare’s Star Wars: Verily, a new hope, som alltså är ett återberättande av den första Stjärnornas krig-filmen som Shakespeares skulle skrivit den, på blankvers, med karaktärer som vänder sig direkt till publiken, och med väldigt få specialeffekter.
Rent berättartekniskt löses de problem som då uppstår vanligen av att en kör kommer in och sammanfattar mer visuella partier och karaktärers monologer: i synnerhet R2-D2 får trevliga sådana, där han sätts i rollen som den vise dåren som är den som ställer allt till rätta. Det finns även ett par stora tal inför strider, där Shakespeares försök i genren från bland annat Julius Caesar och Henry V klippts ihop.
Detta är också ett sätt på vilket pjäsen gjorts till Shakespeares: det finns en hel del tillfällen där hans vändningar används, vilket är roligt, speciellt som de klassiska meningarna från filmen förlorar när de skall tvingas in i jamberna. Man skulle dock nästan önskat att Shakespeares förtjusning i eviga ordlekar tagits med (jag har bott tio år i Göteborg och följt spex, så jag kan vara i minoritet vad gäller den åsikten). Annars är nog den absoluta styrkan hur små dumheter i filmen lyfts fram och görs tydligare.
Just det ja, vad gäller det absolut viktigaste, så låter jag personen det närmast berör svara:
[To innkeeper:]Pray, goodly Sir, forgive me for the mess.
[Aside:]And whether I shot first, I’ll ne’er confess!
