Ett över sjuhundra sidor långt epos om samiskt liv under nittonhundratalet blev förra årets något oförutsägbara Augustprisvinnare (åtminstone var själva boken som sådan oväntad; att den skulle prisas var inte förvånande). Sjuhundrasidiga epos för förvisso tankarna till mastiga böcker i stil med Iliaden eller Den gudomliga komedin, men varken hexameter eller terziner är versmått på modet, så Linnea Axelssons Ædnan är betydligt friare och glesare skriven och sidorna flyger förbi.
Tre generationer samer får vi följa när deras liv ständigt utmanas av svenska staten: ett par i förra århundradets början, i de nordligaste delarna, som driver sin ren mellan betesmarker i Sverige, Finland och Norge, tills gränserna en dag stängs och de måste flytta söderöver, bort från gammal mark och bort från den förolyckades sonens gravplats. De hamnar i Porjus, och där tar sedan nästa generation vid: en familj fiskesamer, vars boplatser flera gånger hamnar under vatten när Vattenfall reglerar älven. Dottern i familjen får jobb som städerska på verket, gifter sig och får barn, som är den tredje generationen: de kämpar för att återerövra den samiskhet som försvunnit när den setts som ful och onödig, kämpar för att räknas då de inte är medlemmar i någon sameby, och för att Girjas sameby skall få rätt mot staten i rättegången om jakt- och fiskerättigheter.
På enkelt, rakt språk avhandlas såvitt jag kan se de flesta av smärtpunkterna i den samiska nutidshistorian: frånerkännandet av rättigheter; skallmätningar, nakenfoton och praktverk med omdömen; nomadskola; språkförlust; exotisering och skam. Interna samiska konflikter kommer ibland också upp, men de framstår främst som framkallade av trycket från storsvenskarna som deformerat den samiska kulturen; med tanke på Girjasmålet har detta inte upphört, även om domstolarna i alla fall till dels erkänt samernas gamla rätt.
Det är svårt att inte läsa politiskt, troligen svårt att inte skriva så också: det finns för mycket bråte som aldrig rensats undan, det finns fortfarande starka krafter som inte vill höra talas om att samerna har större rätt till norra Sverige än andra. Ædnan skildrar vad som kan vara det svenska samhällets största kvarvarande skam, värre än ruelsen efter andra världskriget eftersom den fortfarande inte fullt erkänns. Ædnan kanske inte blir en bestående klassiker – poesin är snarast den sort som består av radbruten prosa, även om lyrik ibland bryter fram i dagen – men här och nu sägs något som behöver sägas.
