När T. Sventon, Stockholm, bestämmer sig för att åka på semester till Arabiska öknen för att hälsa på herr Omar i oasen Kaf, då har han bara ett problem framför ögonen: hur tusan skall man få tag på en temla i Arabien? Troligen finns inte en enda att uppbringa på hela Asiatiska kontinenten! Det kanske inte ens finns mandelmassa och vispgrädde? Befängt! Något måste göras! T. Sventon, privatdetektiv beslutar sig därför att fara till Hjortrons kylskåpsfabrik. Ingenjör Hjorton visar sig också just ha uppfunnit ett närmast magiskt kylskåp som kan krympa mat, och är rädd att få det stulet. Perfekt: Sventon kan ta med sig det till Arabien och få det ur alla potentiella tjuvars åsyn. Naturligtvis dyker dock en figur i välpressade cheviotbyxor och spetsiga skor upp och stjäl skåpet, och T. Sventon måste nu återigen försöka överlista Ville Vessla.
Detta, ungefär, är skeendet i Åke Holmbergs Ture Sventon i öknen, bok nummer två om den läspande privatdetektiven, här läst ur ett band tillsammans med Ture Sventon, privatdetektiv och Ture Sventon i London. Ökenäventyret avviker lite från den vanliga mallen genom ingenjör Hjortron, vars halvt magiska hushållsmaskiner måste tett sig som ur en fantastisk men inte alltför otrolig framtid under det sena 40-talet och som idag framstår som en dröm i stil med flygande bilar. När man sedan kommer till Arabien är det inte de farliga terroristerna eller ens oljemagnaterna man stöter på, utan figurer som ur Tusen och en natt: hemska vakter med stora svärd och skäggbeprydda gamla män på flygande mattor.
I London är det inte ett kylskåp, utan en angorakatt som riskerar att försvinna (T. Sventon är inte förvånad. Allt försvinner. För eller senare försvinner allting). Det hela är naturligtvis parodi på engelska pusseldeckare, med personer som försvinner ur låsta rum och liknande. Det är också sista gången man ser till Sventons flygande matta och Temmel-mani: i de senare böckerna har dessa attribut försvunnit utan ett spår.
Humorn, och det verkliga läsvärdet för vuxna läsare, ligger självklart i de ständiga upprepningarna: Ture Sventon liknar hök med diverse ansiktsbehåring, pitolerna får endast användas i nödfall, man tampas med ständigt denna Vessla. Själva berättelserna är dock inte fullt så enkla (det kommer först i de senare böckerna, då man som läsare faktiskt ibland sitter och undrar vad Vesslan egentligen håller på med). Stilistiken och humorn varar dock långt, även om den troligen är som allra bäst i små, utspridda doser.
Det är få barnböcker förunnat att kunna läsas med bibehållen eller till och med ökad behållning även efter det att man lämnat den ålder de ursprungligen var ämnade för, men med dessa förhåller det på detta trevliga sätt. Till icke ringa del beror det på det underfundiga språkbruket – upprepningarna, det fantastiska ställandet av motsatser mot varandra, de överdrivna generaliseringarna (”Man hörde bara de spridda ljud, som alltid uppstår, när en juvelerarfamilj äter äppelpaj med vaniljsås”) – som allt som oftast framkallar små skratt (och vilja att apa efter. Jag tror inte det finns någon annan författare jag medvetet parafraserar så mycket som den gode 
