För nöjes skull

Terry Jones är väl mest känd som Monty Pythonregissör och expert på att spela gummor, men i likhet med flera av sina gamla kollegor har han idag även en karriär som mer seriöst ämnad TV-man; just Jones har inriktat sig på historia, och hans TV-serier tenderar att också bli böcker. Här är det Terry Jones’ Barbarians, skriven tillsammans med Alan Ereira, som skall anmälas, en bok om Rom och de folk som romarna kallade »barbarer« (d.v.s. alla andra),

Låt det redan från början vara sagt att det är en tämligen oredig bok; dess fyra delar är så fristående att händelser i en av dem inte tas som redan presenterat i de senare, vilket ger ett rätt tråkigt intryck. Man kan även undra lite över indelningen: att kelterna har ett eget stycke är oangripligt, liksom de att hunner och vandaler delar på ett, men germaner, daker och goter har inte speciellt mycket med varandra att göra, ej heller hellener med parter och sassanider. Än mer kan man undra över en del av teserna: var Grekland verkligen på väg mot en industriell revolution? Var romarna verkligen så exceptionellt plundringsgalna, eller var det bara att de var de som tack vara överlägsen militär lyckades bäst i den grenen? För den huvudtes som framförs är att barbari är snarast något som bör förknippas med romare, inte »barbarfolken«.

Förvisso är det tydligt att den romerska propagandan varit lyckad, och att romarna nog var väl så usla – man kan inte annat än att hålla med om att det är märkligt att uppröras över människooffer i heliga lundar för att blidka gudar men inte bry sig om betydligt mer storskaliga sådana anordnade på arenor för att hålla populasen nöjd –, men det är ändå inte annat än att man tycker att i ivern att skrapa bort romarnas gamla svartmålning även en hel del redan från början befintlig smuts får komma med och resultatet blir väl skinande. Som vanligt blir en alltför starkt driven tes lätt misstänkt enbart därför.

Men boken också en hel del starka sidor: kapitlet om kelter får mig att vilja läsa mer om dessa, de idéer om vad som drev de folk som vandrade omkring under Västroms yttersta dagar och den politik som då fördes ställer mycket av vad som tidigare var oklart i en förklarad dager. Politiken kring det arianska kätteriet blir plötsligt begriplig, och historien kring Attilas invasion av Gallien och den av Aetius formade koalitionen som bjöd hunnerna spetsen får helt nya dimensioner, även om jag reserverar mig mot åtminstone delar av det resonemang som förs. Andra delar, som den om germanerna, hade dock nästan lika gärna kunnat utgå. Arminius seger över Quintilius Varus’ – ursäkta, Augustus’ – legioner är väl knappast något som behöver lyftas fram igen.

På det hela taget kunde boken kanske redigerats hårdare, och attackerna mot irakkrig och annat känns ibland lite väl opportunistiska, liksom den rätt rara patriotismen som kommer fram när författarna påpekar hur brittiska generaler ständigt fick försvara de galliska provinserna, men även den som redan känner sig hyfsat allmänbildad kommer troligen att finna en hel del nytt och tänkvärt häri.

Read Full Post »