De gamla etruskerna åtnjuter ett rykte som varandes särdeles mystiska: de direkta upplysningarna från antikens författare rörande dessa den norra italienska halvöns första kulturfolk är knapphändiga, och det är inte otänkbart att det finns historiker villiga att ge upp kroppsdelar för att få läsa kejsar Claudius förlorade historia över detta folk. Detta är desto mer frustrerande som en av deras mer bestående insatser var importen och anpassningen av det grekiska alfabetet, ur vilket romarna sedan utvecklade det som än idag används för de västeuropeiska språken. Vi har dessutom gott om etruskiska inskrifter, men som dessa i allmänhet sitter på gravar är de upplysningar de kan ge knapphändiga: vi kan skaffa oss kunskap om etruskiska namn och konstatera vilka romare som hade etruskiskt påbrå samt få några ord för familjerelationer, men utöver detta är det knapert.
Denna knapphet med detaljer gör att Alf Henriksons Hos etruskerna inte liknar hans andra historieverk: förvisso meddelar han vad kunskap som finns att veta, inklusive de anekdoter om hur romare visat mannamod och patriotisk glöd när de varit i strid med sina nordliga grannar, men det finns ingen riktig kronologi, och han lämnar ofta ämnet för att istället meddela hur det etruskiska områdets historia kom att gestalta sig även efter att etruskernas statsförbund inordnats i det romerska riket, ja, även vad som skedde i området långt efter att även detta pliktat för tidens tand.
Dessutom: även om historikerna månne inte kan säga så mycket om etruskerna så har arkeologerna desto mer att komma med. Området har i alla tider varit ett konstnärligt centrum, från etruskernas egen, grekiskinspirerade men kanske lite lättsinnigare konst fram till mästarna som gjort att familjen Medici omtalas med en vördnad som deras politik knappast berättigat dem till. Björn Bergs teckningar återger många sådana verk, förvisso inte med samma exakthet som en kamera kan åstadkomma, men ändå med stpr charm.
Hos etruskerna är således inte en av Henriksons vanliga annalistiska verk; det är väl snarast en blandning mellan historia och essäer, en blandning som faktiskt fungerar utmärkt så länge man accepterar den för vad den är och inser vad titeln egentligen säger, inte vad den tycks mena.
