Den 27 november 1895 undertäcknade Alfred Bernhard Nobel det papper som kanske mer än något annat enskilt stycke text odödliggjort författaren. Hans penna hade tidigare producerat vers och brev, och skulle sedermera även frambringa ett skådespel – Nemesis – som var helt och hållet ospelbart mensom ändå gav insikter i denna enstörings sinne. Det citeras följdaktligen utförligt i Kenne Fants biografi om honom, dock ej fullt lika utförligt som breven till älskarinnan och lycksökerskan Sofie Hess.
Utdrag ur dessa brev upptar många av bokens sidor, där de blandar sig med korta kapitel om diverse delar av hans liv. Det gör att hela intrycket blir fragmentariskt, och kronologin förvirrad. Å andra sidan är det inte främst som industrimagnat som Fant intresserar sig för honom, utan som människa, och om bilden som målas upp kan tyckas diffus eller ibland motsägelsefull så är det snarast Nobels eget fel. Han var nämligen fredsivrare och vapentillverkare, enstörig och generös, socialdemokrat och motståndare till allmän rösträtt, samt lyckades vara både skicklig naturvetenskapsman och företagsledare. Denna dubbelhet framgår tydligt i breven till Sofie, där högdraget anklagar henne för hennes brist på takt och god ton. Dessutom framgår det hur han tidigt betraktade sig som en förbrukad man, samtidigt som han fortsatte att arbeta på projekt in i det sista och bara några år från sin död förvandlade Bofors från nedläggningsfärdigt till blomstrande. Det för omvärlden mest påtagliga i denna dubbelhet var dock hur han samtidigt kunde tillverka vapen och yrka på fred. Enligt hans egen oftast uttalade mening i frågan var hans inställning liknande den som atombomben senare skulle göra till gällande doktrin: om konsekvenserna av krig blir tillräckligt fruktansvärda, kommer alla anstränga sig för att nå fred. Man kan debattera uppfattningens giltighet, men det är lätt att konstatera att de kanoner och det krut som Nobel kunde framställa var långt ifrån detta mål.
Boken lider, förutom den något förvirrande kronologin, av vissa upprepningar. Den antyder dessutom vissa aspekter av Nobels liv som hade varit intressant att läsa mer om, till exempel hans vistelse hos John Ericsson i USA, eller hans vänskap med dåvarande kyrkoherden i Paris Nathan Söderblom, som man dock inte blir speciellt mycket klokare på. För den som vill följa en industriman under 1800-talet och förstå den tid han verkade i är det inte ett verk att rekommendera, men för den som vill förstå mer om personen som gjort att världens blickar en gång i december varje år riktas mot Stockholm och Oslo finns det egentligen inga större invändningar att resa mot det.
