När någon skall försvara seriemediet (eller kanske: skulle försvara. Nuförtiden behövs väl inga apologeter?) så hör Alison Bechdel till de goda exemplen: långt från superhjältar och rymdskepp, och istället intellektuell, feministisk, queer, litterär. I Fun home berättar om sin far: begravningsentreprenör och lärare i engelska, diktatorisk, kall, besatt av inredning och trädgård, smygbög som hade affärer med gymnasiepojkar, perfektionist.
Inte en lätt man att ha som far. Inte en lätt man att älska. Inte en lätt man att sörja, när han dör efter att ha blivit överkörd av en lastbil i vad som kan ha varit ett självmord. Modern och bröderna finns också där, men de är bifigurer i denna berättelse.
Minnen av ens föräldrar är också berättelser om en själv, hur man tar efter dem, protesterar mot dem, blir dem. Fadern dog när Alison var student; hon hade nyss kommit ut själv, och fått reda på att han hade affärer med pojkar. Hon är självanalytisk och har en nästan för klar syn för möjliga litterära anspelningar (och ibland kommenterar hon själv att vissa saker är lite för bra så att sanningen blir osannolik). Hon jämför sig själv med fadern, hon saknar honom uppenbart, trots att han kunde vara skrämmande och farlig, sällan framstod som han egentligen brydde sig om sin familj.
Det finns många serier som är mer spännande än denna. Det finns en del som kan mäta sig med den humor jag hittills knappt berört. Det finns troligen också de som är mätbara som intelligenta uppväxtskildringar och personporträtt, men dessa är rimligen mycket få. Om nu behovet av bevis för seriemediets inneboende möjligheter ännu inte är mättat, så är inte heller Fun homes möjligheter att vara ett av dem ännu uttömt.
