Se vår berättare: en man av stil och smak, framgångsrik, välbeställd, rimligt omtyckt, med älskligt neurotisk flickvän och en ovana att brutalt mörda prostituerade och uteliggare. Patrick Bateman i Bret Easton Ellis American Psycho verkar till en början bara vara en ytlig yuppie, intresserad främst av kläder, middagar på inneställen, kokain och kvinnor att vara otrogen med. Sakta kryper det fram att han även är en seriemördare, och en såpass sadistisk sådan att man tvekar om man vill läsa vidare.
Det finns mycket man kan ta som symboliskt eller signifikant: det eviga noterandet av uteliggare och misstankarna om andra mäns homosexualitet, hyrandet av porrfilmer, les Miserables, hur alla bankmänniskor tycks förväxlas med varandra, de långa beskrivningarna av vad folk har på sig (alltid bara i form av vilken designer och de mest allmänna noteringar om vilken typ av plagg det är): först får det honom att framstå som en ovanligt tom människa, lika mycket ett tecken på galenskap som sättet han plockar upp flickor och utstuderat berövar dem livet. Här är någon vars idolisering av Donald Trump framstår som fullt logisk.
Minst lika frånstötande som morden och objektifieringen av kvinnor (jag vill aldrig se ordet »hardbody« igen, och även om aversionen fanns där även innan helst inte heller »fills me with nameless dread«) är dock i efterhand den totala bristen på reaktioner: först när han bokstavligen skjuter ner någon framför en polisbil verkar något ske, och även det rinner till slut ut i sanden. Städerskor, tvättare, andra: ingen verkar bry sig eller meddela polisen om blodfläckar, lägenheter fyllda med inälvor, annat liknande. Bateman får ostört fortsätta (eller är det så att hans galenskap är den mildare sort där han bara tror att han dödar andra utan urskillning – till slut är det bara ett av hans offer som faktiskt efterfrågan, och inte ens han är helt säkert död).
Till slut kvarstår frågan: är detta värt något? Är det en kritik av den en ytlig, pengastinn värld där yta är det viktigaste? Av hur samhället tömts på allt sammanhang och mening, där några lever i överflöd och hånar de som söker några ynka slantar för att överleva? Av vart den rena nihilismen leder? Eller är det bara videovåld i Armanikostym? Jag vill kunna svara nej på den senare med tanke på hur fruktansvärt välskrivet det är, men jag tvivlar.
