Med en titel som Gods, mongrels and demons och en baksidestext som nämner »oddballs, tinks, heidbangers, saints, keelies, nutters, philosophers and freaks« är det inte underligt att Angus Calders bok lurade mig: här väntade jag mig biografier i den lättare skolan, med dårfinkar, halvgalningar, excentriker och diverse lustiga existenser som ämne, lättsamt hanterat och utan större ambitioner. Och visst, det där med halvgalningar och excentriker stämde, men i boken ryms också kommunister, helgon, gudomar, cricketspelare, flygpionjärer och akademiker: förvisso kanske inte direkt några av samhällets stöttepelare (ett par sådana finns dock också med), men i alla fall människor som inte alltid är så jämrans lustiga.
Det är inte Calder heller: han kan väl ibland få till något, men för det mesta är hans prosa bara torr; hans prosa känns främst igen på en förkärlek för ellipsligaturer som får en att undra om han menar nått med dem eller bara bestämt sig för att kasta in dem på måfå i texten. Lägg därtill att ett par av »biografierna«, speciellt de om övernaturliga storheter, mest verkar vara där för att ge honom chansen att kasta lite (rätt välförtjänt, skall erkännas) dynga på figurer han ogillar och att andra mest är en ursäkt för att skildra något större förlopp eller ett fenomen (i ett par artiklar sägs inte mycket mer om det förmenta subjektet än vad som hade räckt till ett »svar« i Jeopardy!), och resultatet blir en långt mindre intressant bok än vad man vid första anblicken kan tro.
Calder har förvisso lyckats skriva artiklar om en imponerande bred skara (icke)existenser, och vissa av dem är nog för att man skall vilja veta mer, men hans svagheter som författare gör att man ibland är mest uttråkad. Synd på en så trevlig idé.
