Den grekiske historikern Appianos romerska historia ses traditionellt som lite torr läsning; hans stil är inte den mest eleganta. Deras vikt är dock svårslagen, då hans verk är den bästa källan till flera enskilda perioder. Så t.ex. med de romerska inbördeskrig som sönderslet staten under första århundradet f.Kr, från bundsförvantskrigen över Sullas och Marius maktkamp, till krigen när de båda triumviraten föll samman. Appianus är den ende antike författare som ger en sammanhållen bild över dessa episoder, även om det finns flera goda enskilda källor till kortare delar av dem. Av hans fem böcker i frågan har de båda första, som sträcker sig fram till Julius Caesars död, översatts till svenska av Ingemar Lagerström under titeln Romerska inbördeskrig.
Det är en sorglig bild av den sena republikens tid som möter en: politiken är enkom ett sätt för de enskilda att vinna makt, pengar och ära. De rättrådiga är få, de någorlunda hederliga inte stort fler. Snabbaste sättet att få makt tycks vara att hitta någon grupp missnöjda innevånare man kan lova fördelar till (medborgarskap eller nya privilegier) och använda dem som en mobb. Svårare, men långsiktigt säkrare, är att leda arméer som erövrar nya landområden och kan vinna krigsbyte: då har man förhoppningsvis såväl lojala soldater som pengar att muta enskilda med.
Folkmassan framstår som enkelt mutbar och volatil, senaten som genomkorrupt; en av de roligare scenerna är när efter mordet på Caesar Markus Antonius lyckas avvärja att mördarna hyllas som befriare från ett tyranni genom att framhäva att i så fall måste även alla de politiska tillsättningar Caesar gjort för de kommande åren (då han själv planerade genomföra fälttåg långt från huvudstaden och alltså inte kunde sköta sådant) ses som ogiltiga, varpå majoriteten snabbt ändrade åsikt. Briljant.
Romerska inbördeskrig är inte direkt läsning som får en att glädjas över mänsklighetens finare sidor. Det är mord och mutor, uppror och korruption. Republikens fall och kejsardömets uppkomst har ofta tolkats i termer av demokratins upplösning och hur den ersätts av en monarki, men republiken sågs länge som en lycklig kompromiss mellan de tre huvudsakliga styrsätten där de olika delarna kunde motverka varandra och behålla en balans: snarare visar perioden på vikten av att hitta sätt som får människor att tro på statsskickets idé. Att den stabilitet som Augustus regim utlovade och kunde leverera sågs som viktigare än att få delta i styret är inte konstigt. Det är en lärdom vi kan ha med oss idag.
