Tegnér tyckte att svenskan var Ärans och hjältarnas språk. Det tycker inte riktigt Lars Melin, men han har ändå valt det som titel på sin bok, där han med liknande ironiska grepp försöker förmedla kunskaper om svenska, försvarar bruket av engelska låneord, berättar om den stora pronomensförskjutningen och familjariseringen under 1900-talet, och en hel del annat också.
Han försöker också lura i oss att det egentligen inte är något som är sådär väldigt speciellt med svenskan. Den har många vokaler, visst, men det mesta annat kan man hitta i andra språk (i vissa fall förvisso endast norska): meningsskiljande språkmelodi, ovanlig förmåga att stapla konsonanter, två neutrala genus, krav på explicit subjekt. Den språkkunnige inser dock att han har glömt något, en sak vi faktiskt verkar vara helt ensamma om. Nej, jag talar inte om »lagom« (finns både i norska och japanska), utan om sje-ljudet. Det har de minsann inte i Norge, och vad det verkar ingen annanstans heller. Inte för att det är sådär jättemycket att stoltsera med, men ändå.
För det mesta är det lättsamt skrivet, med udd mot diverse språkpoliser och purister. Och visst finns det väl egentligen ingen anledning att oroa sig alltför mycket för engelskans inflytande (som den där debattartikeln som dök upp i Svenskan häromdagen, där skribenten tydligen hade åsikten att engelskan är att likna vid någon särdeles ondsint invaderande art som på egen hand kan förstöra andra språk), men jag förstår ändå inte riktigt på vilket sätt han menar att »controller« skulle vara mer lättbegripligt än »styrekonom«? En ekonom vet jag i alla fall ungefär vad den kan tänkas syssla med, en »styrare« kunde lika gärna sitta i en lastmaskin som vid ett skrivbord.
Nå, dessa mer stringenta texter om svenska språket avlöses i boken sista tredjedel av mer korta, sammanhangslösa bitar av faktiskt ibland undermålig kvalitet: vem roas egentligen av en parodi på föreningsstadga? Eller över vad Melin kommit fram till efter en stunds googlande och vad det verkar inte alltför hårt tänkande? Stycket om förortssvenskan och »rappmusik[sic]« är närmast pinsamt i sina generaliseringar om rappare som testosteronstinna förortsungdomar på glid.
Alltså: mycket intressant blandat med flera bottennapp. Inte en oundgänglig bok för de som redan äger liknande saker, men den personliga tonen gör att man lätt kan ta sig igenom även resonemang man annars hört till leda.
