Besvikelse: detta är den främsta känslan efter att ha läst det sjätte albumet med allas favoritalkoanka, Arne Anka: Manövrer i mörkret. Jag har visserligen missat det femte, men ändock: åldern har helt klart tagit ut sin rätt mot denne evige cyniker; utfallen mot allt och alla är färre, fränheten klart mildrad, och den råa humorn verkat har blött ut.
Visst finns det ett par exempel där ankan tycks tillbaka i gammal god form, som när han går på sportbar med Machiavelli (ja, florentinaren), men annars gnistrar det främst till när han, för att säkra arvet, drar med sin närmare hundraåriga farmor på krogen: det är tydligen vem i familjen han brås på, även om hon tycks hålla uppe avskyn för tillvaron och skärpan bättre än han förmått.
Problemet ligger kanske i att ankan tycks ha lidit av illusioner. Tidigare gjorde det inte så mycket att allt bara blev djävligare, för han förväntade sig inte mer, men nu tycks han genuint besviken, en känsla som inte är riktigt passande när ens uppgift är att visa ett långfinger åt allt som finns inom synhåll. Lika poänglöst känns försöken att kommentera dagsaktuella händelser: det är en sak att bråka med nynassar, en annan att kverulera mot vad Maja Lundgren och Linda Skugge gjorde igår.
Nej, Arne Anka är inte den han en gång var. Tyvärr.
