Jag har, i en annan recension, sagt att det finns två huvudsakliga saker man kan få med sig ur en litterär essä: nya tankar om vad man redan läst, samt idéer om vad man borde läsa. Utöver detta finns ju läsandet för dess egen skull: vissa författare skulle kunna skriva om gammal gröt och få det att bli intressant. Horace Engdahl är inte en sådan författare, i alla fall inte i Ärret efter drömmen. Han är heller inte en författare som ökar min läslust. Däremot är han duktig på att fördjupa kunskaper: hans essä om Runeberg är till exempel riktigt trevlig.
Tyvärr är Runeberg en av de få författare han tar upp som jag redan har upplevt själv; inte för att de andra är några okända eller helt otillgängliga storheter: Freud, Atterbom och Almqvist må kanske inte höra hemma i de flesta bokhyllor, men är väl heller inte helt okända. Värre är det kanske med hans förtjusning i fransk litteratur – Mallarmé dyker upp någon gång för mycket, och franska citat lämnas någon gång oöversatta. Fast när han vet att läsaren inte gärna kan ha läst den aktuella boken kan han också prestera riktigt bra; essän om madame de Staël och hennes döda litteratur är en de bättre, och kräver väl egentligen bara att man läst Gösta Berlings saga och kan komma ihåg att det var Corinne som Gösta Berling kastade till vargarna om man inte skall ställas konfys.
Men som sagt, på det hela taget en intressant bok, som dock kanske kräver att läsaren är mer beläst än vad jag är för att kunna avnjutas till fullo.
